I sitt musikrum sitter Bruno Andersson ofta och spelar. Konst från länets kända kulturpersonligheter och priser för hans utförda kulturarbete pryder väggarna.
Jubileumskonserten är i två akter och Ragnar Dahlberg, som i många år varit programledare i tv och har drivit caféet Dahlbergs i Gamla Linköping, är konferencier. Mellan framträdandena kommer han att intervjua Bruno Andersson om de många åren med musiken. Föreställningen heter "65 år i musikens tjänst" och framförs i Teaterns hus under två dagar nu i början av november. Tanken var att jubileumskonserten skulle bli av redan förra året, i april 2020, men det kom en pandemi emellan.
– Jag gjorde sista jobbet i mars 2020, sen har det nästan inte varit något alls. Några få, mindre grejer bara. Fast jag lever ju inte på det här, det är min hobby. Det är mycket värre för alla som har det som levebröd, säger 82-årige Bruno Andersson.
Nu börjar livet återgå till det normala och Bruno är inte sen att komma igång. Först är det jubileumskonsert och några dagar senare har han sin första spelning i storband sedan pandemin bröt ut.
– Nu är det full fart.
Det är tydligt att han trivs. Han skrattar ofta och när han spelar ett stycke är det med vana fingrar. Det första pianot fick han som fjortonåring av föräldrarna. Då var året 1953.
– Det var så det började.
Några år efter att han fått sitt första piano var det danskväll i T1:s gymnastiksal. Året var 1956. Det var november och Bruno Andersson var 17 år. Det var hans första scenframträdande i offentligheten. Året innan hade han gått med i Hans Alvins orkester. Det var den som uppträdde.
– Efter det har jag mest spelat musik i orkestrar. Det har också blivit många revyföreställningar.
Hela tolv Tage Danielsson-revyer har de blivit på senare år. Till det även nyårsrevyer och Linköpingsrevyer i största allmänhet, men redan 1958 var han med i en revy som skulle få stor påverkan på resten av hans liv. Det var Nils-Inge Johansson från Malmslätt som stod för arrangemanget. Det var början på en livslång vänskap.
– Vi har genom åren hängt ihop. Åkt på semester med våra familjer, våra barn brukade leka ihop.
De spelar fortfarande ihop, Nils-Inge på bas och Bruno på piano. Projekten har under åren avlöst varandra. Idag har de exempelvis ett jazzradioprogram tillsammans. På Nils-Inges revy-föreställning 1958 medverkade även en ung kvinna, Ingegerd.
– De var lekkamrater sedan tidig ålder och kände varandra väl. Hon spelade flera revyer som ung.
Det var början på en livslång kärlek. Bruno och Ingegerd blev ett par och 1967 gifte de sig. Tillsammans fick de två döttrar. Det var just hustrun Ingegerd som tyckte att han borde skriva ner alla intryck från sina många år i musikbranschen. Sagt och gjort. Det berättade han sedan för sin vän Ragnar Dahlberg.
– Han tyckte att intrycken varvat med musik vore ett perfekt konsertprogram och på den vägen är det.
Även om det var Ingegerds idé, så är hon själv inte den som vill vara i rampljuset. När vi möts avböjer hon artigt att medverka på bild, och menar att det är Bruno som ska få all uppmärksamhet.
Brunos yrkesliv har handlat om musik. Redan 1956 blev han ansvarig för skivavdelningen i en butik. Några år senare, 1963, erbjöds han att bli chef för Gunnar Hoffstens skivaffär. I butiken hölls genom åren skivsigneringar och många av Sveriges storheter har varit där. Bruno blev kvar till strax innan pensionen.
– Det var fantastiska år. När jag började sålde vi främst stenkakor. LP-skivorna var ganska få, de var helt nya. De hade precis kommit, men blev snabbt fler.