"Jag har sett större samlingar, men ingen som är finare än den här", säger Thomas Eliasson om samlingen han nyligen fått från Per-Olof Lunds dödsbo.
I november 2023 gick Sandvikenbon Per-Olof Lund bort. För många i Sandviken var han en färgstark personlighet med ett starkt engagemang för körsång. Han talade fem språk och spelade flera instrument. Få kände till den skatt som gömde sig i hans hem och som tagit honom ett helt liv att samla ihop. Men vi återkommer till den.
På Torggatan i Linköping ligger butiken Nordic Posters. I den lite anonyma lokalen strax intill Stora torget säljs filmaffischer, foton och kort. Här finns cirka 10 000 planscher från 1917 och framåt. Sedan 1998 har företaget funnits på internet och de säljer regelbundet till samlare i Sverige och resten av världen.
Den vackra mörkröda trädörren knarrar när vi kliver in i butiken. På golvet står staplar av serietidningar, prydligt sorterade efter titlar. Vi får tassa försiktigt mellan högarna för att inte riva omkull dem.
Bakom ett skrivbord, dold av högar med Buster, Kalle Anka och Agent X9, sitter Thomas Eliasson.
– Lägg inte mössan på James Bond-tidningen. Om det blir en fuktfläck på den så minskar den två tusenlappar i värde, säger Thomas.
Vi litar på honom. Det finns troligtvis ingen i Sverige som vet mer om serietidningar och deras värde än Thomas. Redan 1985 startade han Seriesam AB. Företaget säljer serietidningar till över 2 000 samlare runt om i världen.
– Jag hade en Billy-bokhylla hemma som jag fyllde med min barndoms serietidningar. Det var Kalle Anka, Tintin och Asterix. Min första Kalle Anka-tidning var från 1961, med Kalle som brandman på omslaget. Det fanns ingen teve och dator på den tiden, så vi läste serier, gick på bio och spelade fotboll. Om man vara hemma en regnig söndag tog man fram serietidningar och läste.
Thomas tar varsamt fram en Stålmannen-tidning ur en av högarna. Att den ligger i en plastmapp signalerar att den är värdefull.
– Den här tidningen är 80 år gammal och är den tredje tryckningen av Stålmannen i hela världen. Den som känner till Stålmannen vet att den blev världens största tecknade serie. Det här exemplaret är i nyskick. Tittar man noga ser man att den är oöppnad och det är fantastiskt att hitta ett sånt här exemplar.
Se men inte röra! Första James Bond-tidningen är svår att hitta i så här fint skick. Just den här kan Thomas Eliasson sälja för 7000 kronor. Värdet sjunker om den skulle få minsta fuktfläck.
Anledningen till vårt besök i Thomas butik är just högarna av serietidningar som vi försiktigt försöker undvika att välta omkull. Tidningarna tillhör nämligen inte Thomas, utan Per-Olof Lunds dödsbo.
Och det är inte vilken samling som helst.
– Under de 63 år som jag samlat serietidningar har jag inte sett någonting liknande. Jag har sett större samlingar, men ingen som är finare än den här, säger Thomas.
Per-Olof Lund föddes 1952. Redan som nioåring började han intressera sig för serietidningar och köpte de flesta exemplar som kom ut i Sverige. De första årens tidningar i samlingen är slitna, men redan från 1964 håller de nyskick.
– Han gick till affären varje vecka och köpte de flesta serietidningar som kom ut. När han läst dem lade han undan tidningarna i kartonger och sparade dem.
Thomas förklarar att en samling som köpts av en enskild person kallas för en pedigree-samling. De flesta samlare kompletterar och köper in exemplar av andra samlare under åren, men Per-Olof har köpt alla tidningar själv.
– I USA finns 61 kända pedigree-samlingar, men i Sverige har jag inte sett någon tidigare. Det gör Per-Olofs samling unik. Han har säkert lagt ned 1,5 miljoner kronor i dagens penningvärde på sin samling. Av de 55 000 serietidningar som getts ut mellan 1960 och 2023 hade han 35 000. De tidningar som ni ser här är bara hälften av samlingen. Det kommer ta två månader för mig att gå igenom den.
"Att ta hand om den Per-Olof Lunds samlarskatt ser jag som en kulturgärning", säger Thomas Eliasson.
Men det var mycket nära att den unika samlingen slängts i soptunnan. Om det inte hade varit för en ung man från Estland skulle den aldrig hamnat hos Thomas.
– För ett år sedan ringde en advokat och sa att han hade en hel villa full med serietidningar. Han undrade om jag ville köpa samlingen. Sedan hände ingenting på åtta månader. Då ringde en kille från Estland som var arvinge till Per-Olof, säger Thomas.
Mannen som hörde av sig heter Henri Kallast. Hans mormor var gift med Per-Olof.
Även om Henri visste att Per-Olofs samling var stor blev han ändå överraskad när han började gå igenom dödsboet.
– Han hade ett stort hus och många skåp. Det var inte så att tidningarna bara låg i en hög. Det var först när vi tog fram kartongerna och gjorde en lista som vi insåg hur många de var. Under de första åren var kartongerna ordentligt sorterade med nummer och årtal. De sista åren hade han inte samma ordning.
Tillsammans med två släktingar sorterade Henri tidningarna och dokumenterade samlingen. Arbetet tog över två veckor. Efter en googling hittade han Thomas Eliassons företag i Linköping.
Den 22 december kom Henri till Linköping i en hyrd lastbil. I lasten hade han fyra ton serietidningar.
– Om inte Henri förstått värdet i samlingen och engagerat sig hade den kastats. Hade jag fått reda på att en sån unik samling hade slängts hade jag gråtit i en vecka. Det här en höjdpunkt i mitt samlarliv. Jag älskar serietidningar i nyskick. Inget damm, inget smuts och inga fingeravtryck, säger Thomas.
I butiken på Torggatan rör man sig varsamt. Här ligger serietidningar i höga staplar. Vissa är mycket värda.
När Thomas gått igenom samlingen kommer han köpa alla tidningar. Målet är att inte sälja tidningarna styckvis.
– Åtminstone vill jag sälja av dem titelvis. Jag har tagit kontakt med samlare som jag tror är intresserade av att köpa hela samlingen eller delar av den.
Hur kan en unik samling dyka upp efter så lång tid och hur kommer det sig att Per-Olof höll den hemlig? Thomas har inget exakt svar på de frågorna, men han har en teori.
– I USA läser man serietidningar längre upp i åldern. I Sverige är serietidningar en nördig grej. De flesta slutar köpa serietidningar i femtonårsåldern, men det gjorde inte Per-Olof. Kanske var han generad över att han samlade som vuxen?
– Per-Olof hade han en samlargen och var lite av en hoarder (tvångsmässig samlare). Inte på den nivån att det var stökigt eller att man inte kunde komma in i hans hus. Det räckte för honom att han visste vilka serietidningar han hade. Han hade inget behov att visa upp samlingen eller berätta om den, säger Henri.
Henri tror att det skulle glädja Per-Olof att hans livsverk nu blir offentligt.
– När jag sorterade samlingen tänkte jag att det skulle vara roligt för Per-Olof att få veta hur många tidningar han hade och hur bra skick de är i. Egentligen räckte det för mig att höra från Thomas att det var den finaste samling han hade sett.