Corren pratade med Tilde när hon gjorde ett kort besök hemma i Linköping i julas. Det var motvilligt som hon åkte hem berättade hon, egentligen ville hon vara kvar i Ukraina och hjälpa till.
Det finns två typer av sommarprat som brukar sticka ut som särskilt värda att lyssna på. Den ena typen är sommarprat skrivna av skickliga författare som kan få vilken alldaglig händelse som helst att bli intressant. Den andra typen är sommarprat skrivna av personer som kanske egentligen inte är några retoriker, men vars erfarenheter är så starka att berättelserna kan stå för sig själva. Tilde Addenbrooke från Linköping hör till den senare kategorin.
Tilde är Linköpingsbon som sa upp sig från sitt jobb som tehandelsexpedit för att åka ner till den ukrainska fronten och jobba som hjälparbetare. Hon hade varken militär eller medicinsk erfarenhet och hade inte heller någon tidigare koppling till Ukraina. Ändå beskriver hon det som ett enkelt beslut: ”Jag gjorde det för att det var rätt” säger hon i programmet. Det är en osjälviskhet och en handlingskraft som inspirerar.
När kriget i Ukraina bröt ut var det många i Sverige som upplevde att omvärldens oroligheter kom närmare inpå det egna livet. Om det bombas i Europa måste det betyda att det angår oss på riktigt.
Jag satt hemma i soffan och följde direktsändningarna när ukrainarna försökte fly Kyiv. Bilderna på de oändliga bilköerna ut ur staden och på alla människor som tog skydd i tunnelbanestationer kändes som en spricka i den trygga tillvaron. Jag swishade lite pengar till Röda korset, fyllde på skafferiet med några extra paket bönor och pasta och började kika på nödradios som ju kunde vara bra att ha hemma.
Men efter några veckor hade jag ändå ätit upp nödskafferiet och någon nödradio klickade jag aldrig hem. Känslan av akut allvar avtog när dagar blev till veckor och så småningom förpassades kriget i Ukraina till pågående omvärldshändelser som det inte är så mycket att göra åt som privatperson.
Tilde gör i stället det beundransvärda – och egentligen självklara. Hon åkte ner till Ukraina med det basala mottot ”om man kan hjälpa till så ska man hjälpa till.”
Tilde Addenbrooke på ett lager med förnödenheter som ska till civilbefolkningen.
Trots att det borde vara så enkelt är det svårt att förstå hennes val. Sommarpratet ger heller ingen utförlig förklaring till varför hon kände att just hon måste riskera sitt liv för att hjälpa till. Hon pratar faktiskt väldigt lite om sig själv. I stället ger hon sin röst åt de ukrainare hon träffat och fokuserar på att förklara varför fredssamtal inte är lösningen på kriget.
När jag lyssnar på hennes sommarprat frågar jag mig varför det självklara ter sig så obegripligt, både för mig och förmodligen för de allra flesta svenskar som sitter trygga kvar i soffan och bevakar katastrofen på behörigt avstånd.
Tilde skulle kunna avfärdas som naiv när hon förklarar att hon vill göra det rätta och att hon har svårt för orättvisor. Det är sådana goda värderingar som de flesta väl kan skriva under på, men som sedan bortprioriteras till förmån för andra värden, som bekvämlighet och självförverkligande.
Men om det är detta som det innebär att vara naiv, är naiviteten gravt underskattad.
Tilde visar dessutom att det inte behöver vara en uppoffring att göra det rätta. Hon konstaterar att jobbet i Ukraina inte är jobbigt, det är meningsfullt. Hennes sommarprat är på så sätt en grundkurs i praktisk empati och medmänsklighet; behövs det hjälp ska man hjälpa, att hjälpa är inte jobbigt utan meningsfullt.
Talande för medmänsklighetens mekanismer är hennes svar på frågan om hon har någon koppling till Ukraina: ”Jag hade inte det innan, men jag har det nu.”