Ja, lantlivet har hon i blodet efter uppväxten på en gård några mil utanför Åtvidaberg. Dessutom har idrott och tävlingar alltid varit en stor del av hennes liv. Håll med om att Jennifer Schill känns som klippt och skuren för Farmen, vars 14:e säsong nu rullar igång på TV4:s plattformar.
Ändå var det mest av en slump hon bestämde sig för att söka till programmet i våras.
– Jag satt och slösurfade när det dök upp en notis. Det kom rätt i tiden. Jag behövde ett miljöombyte, det var corona och jag älskar tävlingar och annorlunda utmaningar, som här med det sociala experimentet. "Varför inte, jag kommer säkert ändå inte med", tänkte jag.
Men det gjorde hon.
– "Har jag verkligen tänkt igenom det här", sa jag till mig själv. Men jag är en person som hellre tackar ja än nej.
Inspelningen gjordes utanför småländska Vaggeryd i somras och även om Jennifer inte kan avslöja något så hör man på henne att det blev ett äventyr hon sent kommer att glömma. De stora höjdpunkterna var just tävlingarna och alla fina stunder med de andra deltagarna.
– Vissa av dem var jag väldigt nära, och är fortfarande. Det var stunder då jag skrattade så jag grät. Andra stunder var man irriterad och önskade att man aldrig skulle se de andra igen.
Var irritationen det jobbigaste?
– För min del var det nog tristessen och rastlösheten. Jag blir lätt rastlös. Man var också rätt hungrig i omgångar och kände sig orkeslös.
– Inför hade jag en tanke om hur det skulle vara, men på plats blev allt det dubbla. Var man ledsen kände man sig extra ledsen och var man glad kände man sig extra glad. Man var mer skör där inne.
Och att ha kameror i nyllet hela tiden?
– Jag trodde att jag skulle tänka på dem väldigt mycket, och på mitt beteende. Man vill ju kanske inte visa alla sidor av sig själv i tv. Men efter någon dag betedde man sig som om man var hemma. Farmen blev ens hem.
Hur var det då med erfarenheten av livet på landet? Gav den några fördelar i Farmen där vinnaren tar hem en halv miljon kronor? Nja, nu är det ändå ett bra tag sedan uppväxten på bondgården.
– Jag bodde där tills jag var nio–tio år, så det var enormt ringrostigt. Fast jag älskar ju djur och natur, så miljön var väldigt bra. Men man kan få för mycket av den dosen också kan jag säga, säger Jennifer och skrattar.
Återstår att se exakt vad hon menar.