Med en köttfärspaj preparerad med sömnmedel kidnappades den 25-årige psykologistudenten och fördes till en övergiven skola i Älglund i Västerbotten. Där hölls han fången i en vecka. Men kidnapparna, alla tre med kopplingar till Linköping och Östergötland, hävdade att de befann sig på Kolahalvön och agerade på uppdrag av en rysk maffiaboss.
Kidnappningen var brutal, hänsynslös – och rent livsfarlig.
De drogpåverkade och förvirrade förövarna hotade att dra ut 25-åringens tänder, hälla kokande vatten på hans fötter och svälta ned honom till 30 kilo och skicka hem honom i en kista om han inte gjorde som de sa. Eller söka upp andra i hans familj och kidnappa dem, om inte lösensumman på 100 miljoner kronor utbetalades.
Skåpbilens vifärd på sommardäck norrut var livsfarlig. Två gånger hamnade den i diket. Offret, fastbundet i en rullstol med ögonbindel och tejpad mun, slogs omkull och skadade sig. Väl i skolan saknades värme, vatten, el och mat.
Detaljerna i dramat känns overkliga. Men i P3-dokumentären "Kidnappningen av Uppsalastudenten" berättar såväl offer som förövare med egna ord vad som hände. Det overkliga visar sig vara sant.
Det var psykologistudentens vänner som såg till att dramat fick ett slut. De spårade hans mobiltelefon, som kidnapparna beslagtagit, och de greps på E4 mellan Uppsala och Stockholm. De häktades, men vägrade länge hårdnackat att berätta var Linköpingsbon befann sig. I mobilen såg polisen senare hur telefonen tidigare kopplat upp sig mot en mast i Robertsfors och insatsstyrkan skickades till skolan.
Kidnappningen har tidigare inspirerat till filmen "Uppsalakidnappningen" (2018) och nu blir den pjäs på Uppsala stadsteater. Manus står Kristian Hallberg för och regissör är Martin Rosengardten. Repetitionerna är i full gång och urpremiären sker 18 september.
Vad är det som fascinerar?
– För mig är det att försöka förstå hur det ens kunde ske, hur idén uppstod och hur förövarna kunde planera och genomföra en kidnappning framför ögonen på så många andra, utan att någon fattade misstankar och larmade. Jag vill nå det allmänmänskliga i en rå och fruktansvärd story, som utspelade sig mitt ibland oss, säger Martin Rosengardt.
Svåraste utmaningen?
– Verkligheten. Att stå emot det sensationella och smaskiga, att inte låta nyfikenheten, ivern och fascinationen över de absurda detaljerna i förloppet ta över. Det vore osmakligt.
– Författaren fokuserar på livet runt omkring kidnappningen, det vardagliga. Själv tänker jag "vad är min del i det här?" Bara att leva i det här samhället gör oss alla till viss del inblandade. Blundar vi för vissa saker för att vi väljer att oftast tro gott om människor? För att vi tänker att det inte kan hända här hos oss?
Har ni tagit hänsyn till offret och hans familj?
– Den kidnappade är kontaktad och känner till pjäsen. Av respekt för familjen är det viktigt att se allvaret i det absurda och betrakta händelsen utifrån alla inblandades perspektiv.
– Men vår uppsättning är inte en dokumentär. Vi påstår oss inte komma med sanningen. Vi har ändrat, lagt till och dragit ifrån. Det finns inga ambitionerna att efterlikna de verkliga karaktärerna. "Det händer inte här" är ett sceniskt verk med uppskattningsvis lika delar verklighet och fiktion.
Två av förövarna dömdes våren 2012 till 10 års fängelse för människorov. Den tredje till sex år. Bevisningen var överväldigande.