Lena Andersson analyserar kärleken

Lena Andersson är för mig själva sinnebilden av en skarp, vass och intellektuell människa. Hennes kolumner i DN innehåller alltid kloka analyser och smarta filosofiska resonemang.

Det är inte utan en viss nervositet som jag ringer upp henne på avtalad tid. Men i andra änden möts jag av en varm röst och en oväntat fantastisk telefonpratare.

– Ja, jag tycker telefon är ganska underbart. Jag har tillbringat många timmar i telefon i mitt liv. Ibland är det bättre än att träffas, man kan ha väldigt effektiva samtal i telefon. Dessutom kan man stryka samtidigt....

Under en stor del av intervjun hörs också det karakteristiska ångstrykjärnspyset i bakgrunden. Det låter hemtrevligt och tryggt, på nåt sätt.

Framgången med ”Egenmäktigt förfarande”, hade du anat den?

– Nej, överhuvudtaget inte. Ingen som helst känsla. Jag hade mitt vanliga problem; vill de ge ut det här eller inte. Sen fick jag lite indikationer under våren när manuset gick runt på förlaget och folk ville läsa fast de inte behövde. Då tänkte jag att det blir inte katastrof i alla fall.

När började du förstå att det var mer än så?

– När den kom ut i augusti och snabbt började leva sitt eget liv. Jag har fortfarande svårt att förstå att det kunde hända med den här boken. Det är fantastiskt roligt att det funkade så väl att skriva om kärlek på det här sättet.

Varför skrev du den?

– Svårt fråga. Jag har länge tänkt skriva en bok om den här sortens relation. Jag har ägnat mycket tid åt att fundera över vad som händer, varför det blir som det blir, varför det är vanligt. På något sätt har det blivit så att jag skrivit andra böcker under tiden, i väntan på att kunna orka formulera det där med precision.

Varför tror du att den tilltalar så många?

– Ja, det gör den ju faktiskt. Jag får väldig respons när jag är ute och pratar. Jag kan väl bara gå på det de säger, att de blir intresserad av mötet mellan Hugo och Ester. Det är tankeframkallande, man får en massa funderingar. Det verkar som om många känner igen sig, men igenkänning i sig är ju ingen garanti för att man gillar det man läser.

– Men man kan få syn på någonting när man får någon annans blick på det man vagt varit i närheten av. Eftersom jag har ägnat mycket tid åt att försöka förstå och formulera detta, så är det väl klart att jag kanske når något längre i analysen än den som kände det men inte fäste lika stor vikt vid det. Och där kanske det händer nåt, att man förstår nånting om sig själv eller andra.

Varför vill du gå så långt i din analys av Esters och Hugos relation? Vad är det som driver dig?

– Det är så jag gör, vad det än handlar om. Tar jag mig an någonting så går jag ner i analysen: vad är det som händer? Det är själva skälet till att skriva om det för mig. Att med språket bända upp det obegripliga och försöka frilägga nån sorts klarhet.

Frågar folk dig om kärleksråd?

– (Skratt) Nej, det har faktiskt inte hänt en enda gång. De tror att jag är Ester, så de tycker nog inte att jag är så lämpad.

Hur mycket Lena Andersson finns det i Ester?

– Fiktion för mig är verkligen fiktion. Ingen människa är ju de där svarta bokstäverna på pappret. Men det är klart att hon har lånat vissa sätt att tänka och förhålla sig till världen. Efter ett tag drivs Ester inte längre av att få Hugo utan av att förstå vad som hände. Det är också min drivkraft i boken. Där har hon och jag många likheter. Jag har också ägnat mig mycket åt att försöka förstå sådana här kärleksrelationer som inte har gått så som jag tyckte att de borde gått.

– Nej, men han är en slags sammanställning av olika människor som finns. Även jag finns med, faktiskt.

– Jag kan bara säga det jag har sagt – fiktion är fiktion. Det kanske är så att jag har lyckats skriva om en typ som finns. Människor är inte så olika som vi gärna vill tro. Ibland undrar jag om vi har några personligheter överhuvudtaget, eller om vi bara är typer. Det är väl nån sorts narcissistisk typ jag har lyckats pricka in här då, antar jag.

–Jo, om man utgår ifrån att författaren alltid skriver så där rakt av vad man varit med om. Men det är ju inte alls säkert att man gör det. Det är inte riktigt så skrivandet ser ut, tycker jag.

Du är ofta ute och pratar om din bok. På måndag är det Linköpings tur. Tycker du att det är kul eller mest ett nödvändigt ont?

– Det är lite jobbigt med resorna förstås. Men när jag står där och särskilt när publiken är välvillig och responderar bra, då är det roligt. Det är alltid spännande att få höra läsarnas reaktioner. Jag lär mig faktiskt en del om min bok av läsarna, som jag kan ta med mig till nästa prat. Hela tiden kommer jag på nåt nytt eller ser nåt nytt genom dem. Boken är ju inte min längre, den är ju läsarnas. Folk pratar fritt både om den och det de tror är verkligheten Det är ju inget jag kan styra. Det är ju fantastiskt att böcker kan leva därute i världen, ett tag i alla fall.

Du får mycket beröm för ditt språk. Hur viktigt är språket när man ska berätta en historia?

– Det är helt avgörande. Det är därför det tar tid att skriva, för att språket är bärare av både form och innehåll. För mig är språket nästan alltihop. Det betyder inte att jag skulle göra en bok som bara handlar om språk men det finns ingen berättelse som tål ett dåligt språk.

Hur arbetar du med språket?

– Det är gnugga, knåda, om och om igen. Jag är väldigt noga med att lyssna på rytmen.

Läser du högt för dig själv?

– Nej, jag läser tyst därför att jag tänker att läsaren kommer att läsa tyst. Jag skriver om och skriver om – att skriva om för mig är att läsa texten hela tiden. Känner jag minsta obehag tar jag bort eller jobbar om. Så håller jag på tills bokstäverna är på plats och orden är där de ska stå.

– Jag tänker inte ut så mycket innan, det gäller även när jag skriver artiklar. Jag vet inte riktigt var jag ska hamna – det är skrivandet som är tankeprocessen och arbetsprocessen.

Så du visste inte hur ”Egenmäktigt förfarande” skulle sluta, heller?

– Nej. Jag visste väl att det inte skulle gå bra, i konventionell mening. Men jag visste inte på vilket sätt det inte skulle gå bra.

Skriver du på någon ny bok?

– Ja, jag skriver på en fortsättning om Ester. Hon kommer faktiskt att vara i Linköping vid ett tillfälle, men bara som hastigast…

– Jag är inte riktigt klar med temat, kände jag. Det finns en aspekt till som jag vill skriva om och diskutera. Hugo och Ester får aldrig till det. Men det finns ju relationer som faktiskt blir, där det ändå finns hinder i form av en tredje part.

Men Hugo är inte med i den?

– Nej, inte annat än som ett slags minne. En erfarenhet som hon borde lära sig av, och tycker att hon lärt sig av men ändå inte vill låta sig nedslås av. Så kan man väl säga.

Skönt att hon reser sig…

– Ja, haha... men hon lär sig inte. Men om man lärde sig skulle man ju få så tråkigt i livet.

Hur gick det med strykningen, förresten?

– Två blusar, hann jag med. Det är bra. Jag använder alltid skjorta eller blus, så det blir mycket strykning. Dessutom hann jag diska lite och plocka undan i köket.