Det är 1920-tal och Sverige är på väg in i industrialisering och modernisering. Kvinnorna kämpar för rösträtt. Folkrörelserna och fackföreningarna växer sig starka. Städerna blir större men ännu bor de flesta svenskar kvar på landet. Kontakter med andra européer är ovanliga. ”Utlänningar” ses på med skepsis av många. När en tysk damorkester turnerar på östgötaslätten får de ett bemötande som sätter spår i både dem själva och omgivningen. 

Lars Danielssons roman grundar sig på verkliga händelser och handlar om hårt motstånd från inskränkta fackliga ledare, men också om oväntad mänsklig värme från annat håll. Av en tillfällighet kom Lars över några intressanta tidningsartiklar på Kungliga Biblioteket i Stockholm:

– Jag gjorde research för en dokumentärfilm om italiensk arbetskraftsinvandring på 1950- och 60-talen. Redan 2017 hade jag kommit ut med en bok i ämnet.  På KB fann jag några äldre tidningsartiklar om de här kvinnliga musikerna och andra utländska musiker som kom till Östergötland under tidigt 1920-tal. Det triggade mig att skriva boken Damkapellet. Filmen blev dock inte av. Pandemin kom emellan. 

KB har allt för research och forskning. Vad har du för yrkesbakgrund?

– Jag är universitetsadjunkt och har undervisat i medieteknik, filmvetenskap och dramaturgi på Linköpings Universitet i tjugo år. Jag har också arbetat på Sveriges Television i femton år, både regionalt och i Stockholm innan jag gick i pension. Och så har jag frilansat för Corren, förstås.

Vad fann du i materialet som fick dig att vilja börja skriva om de här tyska kvinnliga musikernas besök i Östergötland? 

– Konflikten i de verkliga händelserna lockade mig. Svenska Musikerförbundet uttryckte sig mycket nedlåtande om utlänningar vid den här tiden. Idag undrar man hur det kunde vara möjligt att uttrycka sig med en sådan förnedrande retorik. 

Varför blev det så, tror du? 

Det fanns en rädsla för folk som kom utifrån. Vi svenskar bodde i en isolerad värld egentligen ända in på 1950-talet. Det här återspeglades även i min första bok om när italienarna kom till Sverige för att arbeta. 

Lars berättar om maktbalansen i boken som infinner sig mellan företrädarna för musikerförbundet och de här kvinnorna. Hans berättelse har en konfliktsstyrd dramaturgi som löper genom hela texten: 

– För att beskriva utvecklingen har jag använt mig av landsbygdsbefolkningen som ett slags katalysatorer.  Människorna som levde utanför städerna förändrar maktbalansen mellan musikerförbundet och kvinnorna. 

Skrivarbetet har föregåtts av mycket research. Miljöbeskrivningar är autentiska medan händelser och personer är konstruerade. Det här är historien om Sverige och tidsandan som råder: 

– Samtidigt som det här ska vara spännande att läsa om, vill jag också berätta om den här tiden. Det är när kvinnorna får rösträtt och med detta införs ju faktiskt demokratin i Sverige. Fackföreningsrörelserna blev också väldigt starka efter storstrejken 1909. Vi fick ett annat samhälle, förklarar Lars. 

Det installerades elektricitet i hemmen och teknisk utveckling underlättade det hårda slitet på landet. Efter mat på bordet och kläder på kroppen fick gemene man en slant över. Människor fick plötsligt tid, råd och ork till fritidssysselsättning och nöjesliv. Teatrar, biografer och restauranger kom. Dans och musik var populärt i alla samhällsklasser, även om det kunde se lite olika ut. I boken berättas om hur de kvinnliga musikerna besöker en musiksoaré i Oscarsalen på anrika Bellevue, Vadstena hotell. De möter på motstånd och Järnvägshotellet i Hästholmen ber damerna att flytta ut. Men de får logi hos Helmer och Eva-Eleonor på Rågårda. 

Sedan händer något avgörande. Kvinnorna får kavla upp blusärmarna?

– Ja, de blir sedda med nya ögon och får lite upprättelse. Det tyckte jag var viktigt att berätta om. 

Att leva på landet som Helmer och Eva-Eleonor, innebar trots allt en väldig frihet. De hade fortfarande lov att sköta sig själva. Vi diskuterar förändringar i samhällsstrukturer. Utvecklingen mellan 1920 och 1960-talen är fantastisk: 

– I slutet av 1960-talet var det ekonomisk högsommar i Sverige.  Då hade vi det som allra bäst och vi var en förebild som ekonomisk stat. Sedan avstannade det lite grand. För övrigt har min karaktärsteckning av personerna i boken en förbindelse med egna släktingar. Jag har plockat lite drag och miljöbeskrivning från mina förfäders historia. Förebilden till ”Lilla M” är till exempel min egen faster. 

Har du något nytt på gång?

– Ja, jag håller på med ett nytt manus om Linköpings industriella historia från 1850 och framåt. Förutom manustexten finns en stor mängd historiska bilder att gå igenom. Bilder fungerar så bra när det gäller historieskrivning till skillnad från skönlitteratur. Det blir en coffee table-bok, kan man säga.   

Marknadsföring? 

Ja, marknadsföring och kanalerna för försäljning är otroligt viktiga. Det måste man inse innan man startat upp sitt projekt. Jag är också mån om att mina böcker finns i alla försäljningskanaler. De ska finnas på webben, hos bokhandlarna och alla andra ställen. 

Hur har du gjort med lektörsläsning, redaktionell bearbetning och sådant?

– Damkapellet är i princip orörd.  Förlaget Dibb hade några synpunkter och därför skrev jag om två kapitel.  Det är alltid bra att ha ett proffs som läser. 

Är det ett råd till blivande författare? 

– Ja, ta hjälp med redaktionell läsning och korrektur av ditt manus, det rekommenderar jag. Hur duktig du än är på att skriva.