Men observera: det är alltså Manoel "Junior" Marques Lerin som ställer ut, inte Lars den här gången. Junior visar en kollektion fotografier. Alla är tagna från deras hem utanför Karlstad.
– Varje kväll tar han en bild på solnedgången, det är utsikten från vårt hus på Hammarön, berättar Lars Lerin i telefon.
– Han tycker det är så speciellt, den där stora himlen och färgerna på kvällen. Han är ju uppvuxen i inlandet i Brasilien vet du, där ser man bara djungel och ett gytter av hus. Han är så fascinerad av den milsvida utsikten. Han har både jättestora foton, säkert 180 cm på längden, och så många små, som är mer som dagboksbilder.
Saabs konstförening är en av landets äldsta arbetsplatsföreningar och har brasilianskt tema hela våren, allt förstås med anledning av Brasiliens köp av Jas Gripen och att många tekniker därifrån kommit till Linköping för att arbeta med projektet. Detta är vårens andra utställning på temat. Junior Marques Lerin själv är i Brasilien när vi ringer upp, så vi kan inte prata med honom personligen.
Du Lars, det blir inte konstigt det här, tror du Junior tycker det är ok att du för hans talan?
– Ja då, jag kan nog säga ungefär hur han tänker, jag har hans förtroende så. Han kommer hem först på söndag (läs i morgon).
Men visst brukar du vara med på resorna till Brasilien?
– Jo, men jag kom tillbaka för en vecka sen, tror jag det var. Åh, jag tycker det är så jäkla skönt att komma hem, jag blir mer och mer obekväm när jag är ute, jag är så beroende av att vara hemma med mitt arbetsbord och så där. Men jag vill ju ändå kämpa emot den där bekvämlighetskänslan, så att jag inte blir helt hemmablind och insnöad, ha ha.
När jag tjuvtittar på några av Juniors foton så tycker jag att det finns en längtan i dem...
– Mmm, längtan... jo, det tror jag nog, alla invandrare har säkert den konflikten i sig. Nu har ju Junior valt att bo här själv, men det är ändå lite svårt i hjärtat ibland.
Ni har ett oemotståndligt samspel i tv-serien ”Vänligen Lars Lerin”, är det äkta?
– Ja, det får jag nog lov att säga, vi har ju ganska roligt. Men det är klart att det är ju inte idyll hela tiden. Han är ju som han är Junior... vi är lite knepiga på varsitt sätt! Det är kul att han är med i serien, det blir lite annat, har sätter sin färg på det hela. När han kallar Persbrandt för Bredband... det är ju lite kul.
Du får ju mycket beröm för "Vänligen Lars Lerin", men också en del kritik, för att det är mycket utfläkning på tv...
– Jo, men det är klart att jag förstå om det blir mycket tjat om mitt beroende, det kan jag tycka själv också, det är lite väl mycket fokus på det. Men samtidigt, det blir som det blir, jag träffar massor av människor som haft den problematiken. Och det är en viktig grej att hålla levande för mig själv, att jag haft den sjukdomen, fast det är 13–14 år sen. Det är stort i mitt liv. Såna som sluppit det kan nog uppleva det som tjatigt, men då finns det ju en avstängningsknapp... Man kan inte vara alla till lags vet du.
Har ni fortsatt att träffa någon av dem du möter i serien?
– Jag har faktiskt väldigt bra kontakt med flera stycken. Nino Ramsby blev mest speciellt. Han bor i Karlstad nu, vi träffs eller hörs av varenda dag. Vi kände varandra lite innan, men hade bara träffats ett par gånger.
– Sen det här att jag söker riktig vänskap, det ska man väl inte ta på för stort allvar, man måste ju ha en vinkel på programmen, och det ligger ju något i det förstås. Persbrandt kommer hit till Sandgrund i sommar och ställer ut och i juni ska han spela "Dödsdansen" här i Karlstad. Han var den som var svårast att få med, han var mest skeptisk, så han kom och hälsade på oss på Hammarö innan.
Sandgrund, det är den gamla klassiska dansresturangen i Karlstad som i dag hyser Konsthallen Lars Lerin. Det har blivit en publikmagnet i Karlstad (väl värt ett besök!) där Lars egen konst visas. I en sal finns plats för gästutställare, det är alltså där Mikael Persbrandt kommer att ställa ut. Och gissa vem som är konsthallschef? Jo, Manoel "Junior" Marques Lerin.
Delar ni alltså konstintresset?
– Egentligen är inte han intresserad av konst så... men han har ett kônstigt medfött bildsinne. Och en fallenhet även för att fotografera människor.
Man växer ju ihop också när man lever tillsammans... ni påverkas av varandra?
– Jo, så är det, och lite intresserad måste han ju vara som chef på Sangrund för skam skull, ha ha. Men han är duktig och väldigt bra på det här med personal och så. Och så har han jättebra medarbetare som han alltid kan lita på.