Emil Jensen och bandmedlemmarna Anna Dager, Staffan Findin och Hanna Ekström i Wallenbergsalen i Östergötlands Museum.
Kanske känner du igen Emil Jensen för hans musik, kanske för hans sommar- och vinterprat eller kåserier i radio. Kanske känner du inte till honom alls. På Wikipedia beskrivs han som estradpoet och det är nog just vad han är. Han har i hela karriären kombinerat musiken med poesin. Eller ”sånger och snack” som han själv beskriver det under sin föreställning i Linköping.
Kvällen börjar med en hyllning av Linköping. Emil Jensen berättar om barndomsbesöken hos morföräldrarna som bodde i Vreta Kloster och hur han själv flyttat till Johannelund i vuxen ålder. Och det är redan här, i berättelsen om Johannelund-hyresvärden Stig, som man förstår att det här kommer bli en rolig kväll. För utöver att vara poet och musiker så är han absolut rolig nog för att kalla sig stå upp-komiker, men den titeln värjer sig Emil Jensen för. Enligt honom själv är han en han är en ligg ner-tragiker.
Ni som känner till Emil Jensens värv vet att killen är helt otrolig med ord. Rent objektivt sett. Han vrider och vänder på orden, leker med dem och får en att fundera över dess betydelse. Och inte bara det, han verkar även ha ett fantastiskt ordminne. Det blir extra tydligt när han under ett längre segment berättar om (den ifrågasatta teorin om) att svamparna kommunicerar med varandra i ett "wood wide web". Lyssnar man på Emil Jensens senaste skiva "Än susar skogen" så återfinns samma "snack" där nästan ord för ord.
När jag tittar mig omkring i den vackra Wallenbergsalen, som ligger inne i Östergötlands Museum, så inser jag att det här är ett kulturtantstätt evenemang. Vilket bara är härligt. Men det får mig att fundera på om Emil Jensen inte är kulturtanternas Ernst Kirchsteiger? Han är nämligen en person som är väldigt lätt att älska, hittar på och klär saker i ord på ett kreativt sätt och inspirerar oss till att försöka vara lite schysstare mot varandra. Likt original-Kirchsteiger så räds Emil Jensen inte för att verka pretentiös och han verkar sakna all form av cynism. Men i stället för heminredning och matlagning drar Emil Jensen lansar för kulturen och politiskt engagemang.
Och likt Ernst Kirchsteiger hamnar Emil Jensens monologer ibland farligt nära ett peptalk från en självhjälpsbok.
Något som förvånar mig under showen är att samtidsskildraren Emil Jensen är något utav en "boomer"? Han irriterar sig på att han får reklam för grejer han redan handlat på internet och han drar skämt om ekologiska nazister som om att han helt missat ekofascismen.
Själva upplägget på kvällen, kombinationen mellan musik, prat och komik, gör att föreställningen aldrig tappar fart eller är tråkig. Kvällens bästa är nog ändå de komiska delarna. Som när han får publiken (och undertecknad) att vrida sig av skratt när han dissekerar ett hatbrev han fått efter att han läst upp en fredsdikt i radio. Musiken är också bra, uppbackat av tre väldigt begåvade musiker och tillsammans skapar de en finkänslig fond till Emil Jensens finurliga lyrik.
Däremot känns den 20-30 minuter långa pausen mitt i föreställningen helt opåkallad och verkar framför allt vara där för att Emil Jensen ska få till ett klädbyte (från lila paisleymönstrade tights till leopardmönstrade).
Emil Jensen säger att hans mål är att sprida hopp, mod och kraft och i kväll lyckades han verkligen med detta. När föreställningens extranummer är över och publiken ger honom en stående ovation tänker jag att de flesta av oss i rummet kände oss stärkta och hoppfulla.
Emil Jensen och hans bandmedlemmar får stående ovationer efter sin föreställning på Östergötlands Museum.