Christers Fällmans berättelse tar sin utgångspunkt i 1950-talet. Sverige genomgår sin stora förvandling in i ett modernt samhälle men det finns fortfarande byar kvar som minner om ett annat liv.
Christer Fällmans erfarenheter och möten med konstnärer i den regionala samtidskonsten utmynnade i boken Konstscen Östergötland (2015) och förra året kom han ut med Ge tusan i att kalla mig mästare - om konstnären Pär Thorell (2023) som han skrev tillsammans med Christer Palmborg och Stefan Hammenbeck.
Nu debuterar Christer Fällman skönlitterärt med Enars resa (2024), en självbiografisk skildring av en tid då landet såg annorlunda ut.
– Ja, det slog mig att det finns ett antal fantastiska svenska författare som skriver om Västerbottens inland, men jag kommer inte direkt på någon som skriver om livet vid kusten däruppe där jag kommer från, berättar Christer över en stor kopp svart kaffe på järnvägsstationens café.
Vi diskuterar de stora skillnaderna mellan inland och kust. Bibeln och språket var något väldigt starkt, med bilder och konflikter som man var tvungen att förhålla sig till. Och träpatronerna versus arbetarna, förstås.
Olika kulturer och stora ekonomiska skillnader men med större fattigdom inåt landet i jämförelse med kusten?
– Oh, ja och utvecklingen gick så mycket fortare på vissa ställen.
Christers berättelse tar sin utgångspunkt i ett 1950-tal som är fyllt av nyfikenhet och förhoppningar. Men medan Sverige genomgår sin stora förvandling in i ett modernt samhälle finns fortfarande byar kvar som minner om ett annat liv.
– Jag berättar att min familj ofta far med bil norröver för skidåkning. Vi passerar byar och små orter under vägen. Ofta kör vi bara förbi, men ibland stannar vi till. Vissa platser är mycket avfolkade och sömniga, ja ganska ibland sorgliga att se medan andra ställen andas liv och entreprenörskap. En tanke som ofta slår mig är att byarna ter sig så orörda. Som om tiden stått stilla. Det är ofta fråga om anspråkslösa, små kommuner som aldrig haft råd till någon omfattande modernisering. Är de vackert belägna blir de attraktiva sommarstugeområden. Om inte, dör de sakta. På vintern kan man fortfarande se en människa fara till matbutiken på spark.
– Ja, tänk! Vet unga människor ens vad en spark är för något? skrattar Christer.
Monika Goras Metamorfos gigantiska stålbubblor hyllar biogasen. För stunden lyfter de en mångsidig konstkritiker.
Du föds i glappet mellan det gamla och moderniteten. Berätta!
– Ja tiden och miljön däruppe var på ett helt annat sätt. Som en fortsättning på det sena 1800-talet. Det var en tid utan TV där människor fortfarande berättade historier för varandra. De vuxna kom hem från det tunga arbetet, varvade ner vid köksbordet med att ”dricka kaffe på bit” (hårda sockerbitar som läggs på tungan att smälta långsamt) och snart var historieberättandet igång.
Hur började du skriva på romanen om dig själv?
– Startpunkten hade jag gått och sugit på länge. Det som satte igång mig var det här fotografiet som jag hittade, säger han och pekar på bokens omslag som visar honom själv och lillasystern. I boken läser jag om hur han håller systerns ”kladdiga treårshand” i sin medan storebror står bakom kameran.
Du väver in en rad historier som de här äldre gubbarna delar med sig av. Den ena mer osannolik än den andra?
– Ja, det var ju så. En gubbe kunde börja lite hummande och trevande, blev lyssnad till och sedan tog det fart.
Christer berättar att han är uppväxt med de här skrönorna och nog tillhör den sista generationen lyssnare av just sådant slag.
– Unga människor har inte tid för sådant i dag. Vi umgicks så. Vi hade ingen TV och berättandet var underhållningen. Jag låter de här historierna breda ut sig i början av min bok och sedan leder texten in i det som blir mitt liv. Boken är uppbyggd likt en gran med det yviga nedtill och sedan jämkas det samman vidare upp, förklarar mannen som gärna tänker i bilder.
Han skriver om en värld som är hans egen början. Läsaren får bekanta sig med ett Sverige som sett ungefär likadant ut för flera generationer bakåt i tiden. Så kommer 1950-talet och förändringens vindar sveper över landet:
– Vi svenskar var så sugna på allt det nya som kom efter krigsåren. Världen öppnade sig för oss och allt var möjligt. Tänk bara på hur det blivit idag! Min son och hans familj flyttade till Barcelona. Jobb och lägenhet då? Inget att oroa sig för. Allt ordnar sig, liksom.
Du skriver på dialekt i din bok och det ger verkligen kulör åt berättelsen. Jag läste faktiskt högt för mig själv i början. För att få in det här mustiga språket!
– Så roligt att du säger det! Mina kompisar säger detsamma, att de högläser boken.
Vi talar om att finna sitt eget språk i det skrivna ordet. Varje skribent har sin egen musikaliska uppbyggnad. Ibland stöter man på frenetiska redaktörer och korrekturläsare som rättar texten i alltför stor utsträckning. Jag har säkert gjort mig skyldig till just detta och känner ett styng av dåligt samvete. Det är faktiskt en ädel konst att redigera text varsamt för att bibehålla upphovspersonens stilistiska särart.
Christer Fällman är alltid på väg till något. Här på väg till ännu ett möte med regionala konstnärer.
Vad inriktade du dig på under studieåren?
– Jag skrev min magisteruppsats om August Strindberg som bildkonstnär. Det var inte så mycket skrivet om hans konstnärskap då för tiden.
Ditt eller ”Enars” första möte med Strindberg är ju när du flyttat till Stockholm och en vän ger dig boken Röda rummet. Berätta?
– Ja, jag var ju bara sexton år och hade väl läst några antologier om honom. Sedan rör jag ju mig i Strindbergs historiska Stockholm. I fortsättningen med nästa bok jobbar ”Enar” nära Blå tornet och jag nämner också Carl Eldhs stora staty Titanen av August Strindberg i Tegnérlunden. Du vet Vasastaden var ju som nutidens Södermalm med ett helt annat utseende och folk. Där fanns billiga lägenheter. Universitet låg ju där. Det var innan Frescati byggdes.
Nu är vi framme i Stockholm på 60-talet och du bor inackorderad hos en äldre tant. Du tar dig an storstaden så enkelt fastän du bara är sexton år? Var du djärv?
– Ja, jag var helt orädd och drevs av en sådan lust. Tänk dig att komma från ett litet brukssamhälle till huvudstaden med alla människor. Alltså jag flög fram!
Du jobbade på Posten?
– Ja, så jag lärde mig alla adresser. Många studenter jobbade extra på Posten. Uniform hade jag också, skrattar Christer.
Och sällskapslivet?
– Nalen, förstås! Där hängde vi om kvällarna.
Så möter han kärleken för första gången på riktigt. Det dansas med olika skönheter i höga klackar och slås följe med hem till porten, men han kan inte glömma en viss flicka från Linköping. Annas klara, varma blick. Hon som han mötte på en lång, nattlig tågresa genom landet. Sättet hon rörde sig på. De började brevväxla, vilket man gjorde på den tiden.
Gissar jag rätt om jag säger att det är hon som gjorde att du flyttade till Linköping?
– Ja, visst är det hon. Jag får inte bli för sexuellt explicit men det är jag inte heller i texten, svarar Christer med glimten i ögat.
Så till dina andra jobb, för du arbetar också med stora uppdrag för offentlig utsmyckning i regionen?
– Ja, för tjugo år sedan ringde Bengt Erlandsson som var regiondirektör för Akademiska Hus. Han visste vad jag arbetade med och ville ha lite råd. Under den här tiden hände en hel del. Exempelvis den stora skulpturparken, som tidigare bara varit en enorm gräsplan. Ja, på den vägen är det!
Du arbetar mycket, eller hur?
– Jag gillar att vara igång. Jag har tre olika sorters jobb. Jag skriver för tidningar och i böcker, är konstprojektledare och så bygger jag.
Berätta om ditt senaste konstprojekt?
– Just nu leder jag två projekt i Skäggetorp. Jag är på plats, gör en miljö- och rumsbeskrivning där jag diskuterar möjligheter och begränsningar för att sedan snäva in det så att säga. Kommunen och byggbolag är involverade. Det ena är en park där det blir inspiration från Frödings bergatroll och det andra är Rosendalsskolan som har ungefär 25 olika språk representerade. Då funderar jag på lämpliga konstnärer för allt detta, från både Norrköping och Linköping så det är kul att båda städerna representeras.
Och ditt tredje jobb?
– Ja, det är som byggnadssnickare. Två till tre dagar i veckan bygger jag nytt eller renoverar på uppdrag. Just nu byter jag entré på en villa i Vidingsjö och det skulle bytas bjälkar och tak i ett uterum. Ibland bygger jag Attefallshus. Det beror på vad kunderna vill ha. Det här har jag hållit på med länge och är ett arv härifrån, utbrister Christer och pekar på boken.
Skriver du på något nytt?
– Ja, nu skriver jag om konst igen. En fyllig bok med titeln Offentlig konst i Linköping. Den förra; Konstscen Östergötland handlade om utblickar över länets konstnärer som jag tyckte var intressanta och sedan började jag och min förläggare Johan Hagesund på Dibb förlag att spåna lite. Jag har skrivit kortare handböcker för besökare som kan gå runt och se den offentliga konsten. Men det finns ju mycket så mer att berätta och med längre historier bakom konstnärer och verk. Så nu får jag breda ut mig lite med referenser och utvikningar i konstteorier. Modernismen och postmodernismen, kritiken och sådant. Det är kul!
Att du hinner med. Är du lite rastlös?
– ”Händers arbete stillar själens oro”, vet du. Jag skulle inte stå ut med att bara sitta och skriva. Nej, det passar mig bra att bygga och snickra i början av veckan ungefär till och med onsdag. Redan på torsdagen kan de vara någon pressvisning på gång och till helgen kommer evenemangen som jag skriver om.
Vi går ut i försommarvärmen och tar sikte på Monika Goras Metamorfos. Hennes gigantiska stålbubblor hyllar biogasen och är av det där slaget som man måste gå fram och ta på, knacka lite eller bara dra handen över. Den amorfa, böljande spegelblanka skulpturen i rostfritt stål har förankrats ordentligt i gräset. För stunden lyfter de en mångsidig konstkritiker. Innan han rusar vidare till ännu ett möte med regionala konstnärer.