"Vi hade en tanke om att vi skulle vara arga "riot girls", men vi hade alldeles för mycket melodi och stepsångslust" säger Carolina Carlbom.
1992 bildade Maria Bergström, Carolina Carlbom och Christel Valsinger bandet Pusjkins, en tid då det var ovanligt med band där alla medlemmarna var tjejer, och allra minst tjejer som kunde spelade skramlig indiepop – ändå uppträdde de på Rockkarusellen bara ett år senare.
– Klart man var nervös och ängslig, men vi körde bara. Efter Rockkarusellen fortsatte vi spela mycket live. Vi fick möjlighet att spela på Emmabodafestivalen samma år. Det var ju skitstort för oss så klart. Sen var vi ute och spelade jättemycket på studentnationer under flera år också, säger Carolina.
Vad fick ni för reaktioner?
– I Linköping var vi ju typ det enda "all female" bandet, så vi stack ut. Det stod "tjejband" hela tiden på alla affischer och så kunde man bemötas med frågor om ifall man kunde stämma gitarren själv. Skivbolagen var ju bara män och när vi försökte boka festivaler kunde ju svaret bli att tjejbandskvoten var full. Riktigt risigt, säger Maria.
– Vi blev jävligt förbannande och trötta på tjejbandssnacket. Det handlade ju inte om det för oss, utan det handlade om att vi helt enkelt var vänner som ville spela musik ihop. Men det blev oundvikligen ett statement utåt, fast att det bara råkade bli så att vi var tre tjejer som bildade ett band, säger Carolina.
"När jag var yngre tänkte jag 'wow tänk att få känna personer där' eller 'tänk att få spela där' och sen blev Skylten som hemma för oss och vi spelade där på flera rockkonserter." säger Maria Bergström.
Hängde ni något på Skylten?
– Vi var på Skylten jätteofta. Vi gick med i föreningen där, Rock d'Amour, ganska snabbt och började boka angelägna rockartister, som Broder Daniel och Kent. Det gick från lokala grejer till att satsa på stora nationella och internationella akter. Men i början var det ju riktigt punkigt. Inte riktigt rumsrent, ändå minns jag hur jag gick förbi Skylten i gymnasiet och varit helt "in awe". Det var fritt från vuxenvärlden, långt från resten av Linköping på ett sätt, säger Maria.
"Det fanns något intim med Skylten och en bra stämning som lockade stora artister", säger Carolina Carlbom.
Vad kom Skylten att betyda för er?
– Det blev som ett andra hem, man hängde där, var med i föreningen och jobbade ideellt. Ett ställe där man fick vara kreativ och testa olika idéer. Skylten fick ett jättegott rykte också, det var stora band som ville komma dit, säger Carolina.
– Man kom dit på lördag förmiddag och kom hem på söndagsnatten. Det gick ju inga bussar hem, så man var kvar och gjorde allt där, handlade, lagade mat, byggde scener, arrangerade konserter, spelade spelningar. Man hittade sig själv. Och det var alltid någon som repade, det var aldrig tyst. Jag tror aldrig att jag tänkte på vem som ägde Skylten, utan vi var bara där allihopa, säger Maria.
Pusjkins idag. Från höger till vänster: Carolina Carlbom, Maria Bergström, Christel Valsinger.
Carolina och Maria beskriver det som att en "do it yourself" rörelse genomsyrade hela Skylten och att det är svårt att hitta en plats som det för ungdomar idag. En fristad utan vuxna, vars dörrar alltid stod öppna.
– Är inte verksamheten öppen 24/7 så försvinner det här naturliga hänget. Nu är det mer administrativt och uppstyrt, vilket gör att huset inte blir lika levande, säger Carolina om Skylten idag.
– Nu är det ett så pass städat uttryck att man pratar lite tyst när man kommer in, hänger av sig jackan försiktigt liksom, säger Maria.
Båda två har farhågor gällande ägarbytet av Skylten.
– Om ägarna har någon slags stolthet och vill göra något för demokratin och kulturlivet som håller på att nedmonteras, så borde de verka i den gamla andan och låta huset ha kvar sin kreativa energi, säger Maria.