Hasti Radpour, konstnär:
Vilken är den viktigaste valfrågan allmänt?
– För mig finns det några punkter som är lika viktiga. Kultur, sjukvård, klimat och miljö, villkoren för konstnärernas frihet, trygghet, ekonomi och pension och jämställdhet i samhället. Åren med covid har påverkat vår ekonomi och vår fysiska och mentala hälsa negativt. De mest utsatta grupperna i samhället lider mer än vanligt. Som konstnär insåg jag mer än någonsin att vi behöver ett bättre planerat system för att stödja oss. Jag blir mer och mer orolig för vår demokrati och yttrandefrihet, speciellt inom konsten. Jag vill inte bli censurerad eller begränsad i mina uttryck. Konstnärer ska inte tvingas anpassa eller ändra sina idéer och stilar för att passa in i en viss grupps ideologi. Sjukvården ska vara mer förberedd och tillgänglig för alla med kortare köer och mer personal. Jag oroar mig för klimatet, vi behöver agera snabbare.
Vilken är den viktigaste valfrågan i Linköpings kommun?
– Samma saker som i förra frågan. Det jag skulle vilja se mer i Linköping är ett tryggare, mer jämlikt samhälle med mindre segregation. En kommun som fortsätter värna om yttrandefrihet och demokrati. Fler möjligheter för konstnärer att vara en del av stadens utveckling, både idémässigt och i handling i ett tidigt skede. Bättre och fler plattformar för kulturevenemang i hela kommunen.
Vad gör Linköping bra?
– Vi har så mycket i Linköping att vara stolta över. En stad med vacker och närande natur, spännande mångfald, ett fantastiskt universitet med svenska och internationella studenter som gör denna stad ännu mer färgstark och rik på kultur. Lokala och internationella företag, kreativa och professionella konstnärer. Underbart museum och konsthall. En stad med uppenbar potential att bli mer levande om alla sektorer utvecklas tillsammans med lika möjligheter och stöd.
Vad gör Linköping dåligt?
– Långa väntetider inom vården. Mer fokus på industrisektorerna och mindre intresse och stöd för kulturella förbättringar. Icke befintliga butiker för professionella konstnärsmaterial. Väldigt få professionella gallerier, lokaler och ateljéer för konstnärer. Små och lokala företag som försvinner. Sårbara gruppers ekonomi blir allt svagare, speciellt pensionärernas. Säkerheten i Linköping har blivit sämre på grund av segregationen och de senaste konflikterna. Det är tråkigt, men jag känner mig inte lika trygg som tidigare. Det är oroande att höra och se rasistiska uttryck och handlingar. Linköping blir mer och mer splittrat.