I augusti 1998 slog den dåvarande chefen Christer Fällman upp portarna till Linköpings nya konsthall Passagen. Han själv beskrev det som "en konsthall med opretentiöst anslag som man bara kan ramla in i." Den allra första utställningen hette Carne Vale Cube och bestod av verk från 20 konstnärer som skulle få plats i varsin kub. Till jubileumsutställningen föddes en liknande tanke.
– Först tänkte vi att alla som ställt ut under åren skulle få vara med på något sätt. Men det är mellan 350–400 personer så det gick inte. Sen tänkte vi om vi skulle ha något stort namn eller så, men det blev för ont om tid. Men då kom Olle på en bra idé, säger nuvarande konsthallschefen Lars-Ove Östensson och lämnar över ordet till kollegan Olle Schmidt.
– Vi skalade ner det till 100 konstnärer och alla fick Postnords största paketstorlek på sig att fylla med konst. Stort, smått, nytt, gammalt – bara det får plats i lådan.
Och strax började paketen strömma in. Tavlor, fotografier, skulpturer och videoinstallationer. Vissa konstnärer skickade in ett verk medan andra skickade in betydligt fler.
– Man kan inte alltid lita på konstnärer, vissa gjorde större saker än vad som fick plats i lådan och kom in separat, men det fick gå bra, säger Olle Schmidt och avbryts av att ett par skor en bit bort börjar hoppa och skutta – en installation av Stina Opitz.
Verken hänger och står nu i hall 1 och hall 3, hall 2 är fortfarande vigd åt den pågående utställningen av Lars Hoffsten. En av de konstnärer som finns representerade är Gunilla Sköld Feiler som också deltog i Carne Vale Cube. Då blev hon uppmärksammad för att ha bränt upp sin kub på Stora torget och ställt ut den kvarvarande askan.
Olle Schmidt har jobbat på Passagen sedan 2006 och året innan dess hade han sin första utställning i hallen.
– Det har varit ett slags hjärta för konsten i Östergötland. Både Christer Fällman och Lars-Ove bjöd och bjuder in lokala konstnärer samtidigt som de varvat med internationella stjärnor.
Lars-Ove Östensson håller med.
– Det är det stora centret för samtida konst, så har det varit, och så är det fortfarande. Jag tycker att Passagen har lyckats hålla sig som en vital arena, trots de 20 åren.
Har du någon favoritutställning under åren?– Då väljer jag att säga en utställning av två konstnärer som inte är med den här gången, men som jag minns tydligt: Leonard Rickhard och Mari Slaattelid 2015.
