På fredagen signerar han på Ica Maxi, på lördagen finns han på Bokmedia, Akademibokhandeln City och Akademibokhandeln Tornby.
Puh! Känns som ett späckat schema. Blir det inte en jobbig kontrast till det ensamma jobbet i författarlyan?
– Neej, det är kul... skrivjobbet är verkligen ensamt, men när jag sätter den sidan till så är jag väl hyfsat social. Ska man vara en modern författare som också är populär, ja, då måste man bjuda till. I Linköping är det ju extra kul att träffa läsare, många har läst varenda bok om Malin Fors.
Och det här med att signera i mattempel, hur känns det? Är det inte oschyst mot den kämpande bokhandeln?
– Hm, jag säger så här: Ju fler ställen som det distribueras böcker på, desto bättre är det. Man kan nå ny publik. Samtidigt älskar jag gamla fina bokhandlar med hängiven personal, som finns här i stan. När jag var i en annan, mindre stad och bokhandlaren berättade att hennes inköpspris var högre än Ica Maxis försäljningspris, då är det ju något fundamentalt fel i systemet!
Får du tid att hälsa på släkten när du är i Linköping?
– Ja, jag bor hemma hos mamma. Pappa brukar skjutsa runt mig mellan signeringsställena, men den här gången har han influensa och då vill jag inte träffa honom. Jag ska på Sverigeturné en hel vecka (som startar i Linköping) och får inte bli sjuk!
Du är uppvuxen i Ljungsbro och har sagt att du blir varm inombords av att se en Kexchoklad? Varsågod, får vi bjuda på en?
– Oh, tack, jag smakar direkt. Hälften av morsorna i Ljungsbro jobbade ju på linjen på Cloetta och alla hade mycket godis hemma. Mmm (tuggar) det är fortfarande gott, en smak som står sig. Men jag aktar mig för godis numera, har väldigt lätt för att lägga på mig.
Elementen är slut
Mons Kallentofts första roman om Malin Fors, "Midvinterblod", kom ut 2007. Sedan följde tre till årstidsdeckare, efter det "Den femste årstiden" och sedan den nya serien med de fyra elementen vatten, vind, jord och eld som tema.
"Eldjägarna" är den sista i elementserien. Är det slut på Malin Fors nu?
– Nej! Det kommer åtminstone tre böcker till, och nu utgår jag från sinnena. Jag är inte färdig med Malin Fors, inte med Linköping och med hela universumet, jag vill se vart hon tar vägen. Och många vill ju läsa.
Nya boken utspelar sig, precis som de tidigare, i Linköpingsmiljö. Mons Kallentoft väver gärna in aktuella, brännande ämnen i sina deckare, men på sitt eget sätt, inte helt i Sjöwall/Wahlöö och Mankell-traditionen.
Berätta hur du tänker med just samhällsskildringarna?
– Jag försöker hitta energier, sådant som många tänker på, engagerar sig i och oroar sig för. Som islamistskräcken, åldringsvården, ohederliga bankirer...
Är du arg av dig?
Och den här gången, i "Eldjägarna", är det migration och gästarbetare?
– Ja, jag läste om arbetarna som bygger stadion till fotbolls-VM i Qatar 2022. De kommer från Filippinerna, Pakistan, Burma... och de arbetar sju dagar i veckan, 14 timmar om dan, i 45-gradig hetta, med slavkontrakt. Och så läste jag om några unga fotbollsproffs som ville flytta VM för att det kan bli för varmt att spela där. Två gånger 45 minuter, jämför det med gästarbetarna. Här kommer unga överbetalda snorgärsar och klagar... då kände jag skam.
Är du en arg person?
– Nej, nej, jag letar efter energier, ämnen som det finns dynamik i. Men jag tycker att de unga fotbollsproffsen ska veta hut och lära sig visa respekt för andra människor.
Ett stilgrepp som du är rätt ensam om är att de döda talar i texten, i korta kapitel med kursiv text. Ett grepp som du fått både kritik och beröm för, men håller fast vid. Varför talar de döda i dina böcker?
– Jag ville få in lite magi i den strikta krimgenren, som motvikt till all diskbänksrealism i den svenska vågen. Jag ville ha en egen särprägel. Jag ser de döda som körerna i de grekista, antika dramerna. Och jag håller fast vid det!
Har du blivit mer driven med åren, mer action i böckerna, snabbare handling...
– Jag tycker att jag skriver renare. Jag tänker mer på hantverket och formen och på så vis har böckerna blivit rappare och kortare. Jag har blivit tekniskt skickligare. Men nästa gång tror jag att jag ska bryta upp från det och bli långsammare... att bli bekväm och köra på autopilot är livsfarligt i mitt yrke.
När blir det film?
När ska böckerna äntligen filmas, de är ju som klippta och skurna för det?
– Jo, nu är det på gång och kokar. Jag har tackat nej till en massa erbjudanden där jag tycker att författarens roll har varit för tillbakaskuffad. Men nu har jag träffat rätt männsikor. Det som planeras är en tv-serie, kanske blir det sedan en folm av den. Äntligen har tiden kommit ikapp det jag alltid velat göra, något som både är mer litterärt och kommersiellt.
– Så om ett år eller två kan det bli filmteam i Linköping!
Tack för pratstunden!
– Tack så mycket. Jag har inte alltid tyckt att det var kul att åka tillbaka till hemstaden, men nu tycker jag verkligen det. Sånt där går i cirklar i livet.
013-28 01 95