När musiken är som bäst är det som att svepas med av en våg. Då öppnar den något i människan och jag tycker mig känna när det sker. Jag har funderat mycket på det där; hur kören känner av när musiken öppnar och tar”.
Så formulerar sig Jörgen Ralphsson, domkyrkokantorn, en vecka innan han går i pension. Som många andra 67-åringar är han kluven. Är det redan dags att packa ihop sina pinaler? Vad ska jag göra nu? Men också skönt att släppa taget om en hel del plikter.
Vi går rakt på sak. Vad är musik? Inspiration är, det är vi överens om, frukten av hårt arbete. Men hårt arbete garanterar inte att musiken träffar själens mjuka partier.
– Jag kan förbereda allt tekniskt, emotionellt. Allt kunskaps- och medvetandemässigt, men om kommunikationen uppstår, det kan jag inte styra.
– Du menar att du kan duka med det finaste porslinet och laga den godaste maten…
… men jag kan inte äta åt middagsgästerna, ja ungefär så, ler Jörgen Ralphsson.
– Det viktigaste är inte att allt blir ”rätt”, man är ju den man är och man blir aldrig riktigt färdig. Det man gör på repetitionerna är att man övar på det som kan bli bättre. Det kan behövas påfyllning, men man får inte driva det så långt att självkänslan rubbas. Då är det ofta bättre att sjunga en stund på det som kören redan är bra på.
Det är 20 år sen Jörgen Ralphsson fick överta tjänsten efter Lennart Ekholm. Som domkyrkokantor har han lett Domkyrkokören och Domkyrkans kammarkör. Han dirigerade också i många år den profana kören Ad Libitum.
– Mitt arbete har vilat på två ben. Dels gudstjänsterna klockan elva på söndagen. Där har jag träffat många intressanta människor och fått många glädjekickar. Det andra benet är de stora mästarnas musik. Att få stå där mitt i bruset i Bachs h-mollmässa eller i Johannespassionen, det är magiskt.
Stora känslor. Ändå var det nära att Jörgen Ralphsson musikkarriär slutade redan innan den började. Självkänslan fick sig en törn, betygen räckte varken till för att kvala in till läkar- eller musikutbildning.
– Jag trodde det var kört. Att lärarutbildning eller musikhögskolan var ouppnåeliga mål. Men är jag väl sökte till musikhögskolan på hade jag högst poäng av alla. När jag sedan hade gått några år på skolan ville tonsättaren Gunnar de Frumerie att jag skulle söka pianoklassen. Men det blev av någon anledning inte av.
Jörgen Ralphsson har ett stort kontaktnät. Han har till exempel bjudit den brittiske tonsättaren John Rutter till Linköping ett flertal gånger.
– Och så lockade jag Norman Luboff till Malmberget, när jag jobbade som kantor där. Det var stort.
Andra storheter han spelat med är Ward Swingle, Cyndee Peters och Georg Riedel. En särskild plats i Jörgens hjärta hade pianisten Bengt Hallberg (avled 2013).
– Jag ser det som en stor ynnest att ha fått spela med – och lärt känna – denne gudabenådade musikant, säger Jörgen, som också känner mig hemma i det gränsland mellan jazz och klassisk musik där Bengt Hallberg verkade.
I allhelgonahelgen dirigerar han Brahms requiem. Ett orkesterverk som kräver stor bemanning, och som är rackarns dyrt att framföra. Jörgen Ralphsson sticker inte under stol med hur stolt han är över att en av Sveriges främsta harpister kommer att sitta med i orkestern. Norrköpings symfoniorkester "lånar ut" Delphine Constantine till konserten.
Sen får jag mig lite musikhistoria till livs. Jörgen är i berättartagen. Det mytomspunna verket har flera ingångar:
– En av de första som fick se requiet var Clara Schumann, (Robert Schumanns hustru som Brahms var djupt förälskad i). Hon blev mycket berörd och längtade efter att få höra det, vet Jörgen.
– Veckan före kommer Clara Schumanns ”Tre romanser” att spelas i Domkyrkan. Det är ett verkligt drama som tonar fram. Men fantastiskt kul att ena veckan spela Claras musik och veckan därpå Brahms.
Roligast under dessa 20 år har varit alla möten med människor. Gästmusiker av allra högsta klass, men också överraskningar från hemmafronten. Okända människor som kommer fram och tackar för musiken, som har blivit berörda.
– Det är det handlar om. Att beröra, som sagt, att känna av när musiken öppnar och tar.
Men handen på hjärtat? Klarar du i längden av att ”bara” lyssna på andras tolkningar av den musik du själv levt med i drygt 20 år?
– Ja du, vi får väl se.
Tre röster om Jörgen Ralphsson:
Georg Riedel, basist och kompositör:
– Jörgen är en väldigt fin musikant. Det är bara ett par år sen vi spelade tillsammans med Bengt Hallberg. Ett tidigare konsertminne från Linköping är annars att Jörgens mobil började förargligt nog att ringa exakt när konserten skulle börja. Jörgen försökte stänga av den, men i stället tappade han den i stengolvet. Allt framför ögonen på K-G Hammar, om jag minns rätt.
Sarah Dahlgren, förstasopran i Domkyrkans kammarkör:
– Jörgen har en unik förmåga att inspirera, att med helhjärtat engagemang och en alldeles egen pedagogik förmedla vad han vill att vi ska åstadkomma. Han uppmuntrar och utmanar oss alltid, men kritiserar sällan, vilket gör att den skapande processen präglas av lust och vilja. Med humor, gedigen kunskap och socialt gehör lyckas han locka fram det bästa från var och en av oss, såväl musikaliskt som andligt. I kören kommer vi att bära med oss alla dessa erfarenheter med tacksamhet och saknad.
Peter Lundborg, domprost:
– Jörgen Ralphsson är en fantastiskt bra musiker. Han förenar djup musikalitet med ett brinnande intresse för teologi. Med sin person bidrar han mycket till vår katedral och vår församling. Han har också en skön, stillsam humor som är lätt att uppskatta.