Trumpetaren Peter Asplund gör tre Linköpingsspelningar i helgen. Den första på Ungdomsjazzfestivalen. Han hyllar idén om att förlägga den till kvällen före den "stora" Jazz- och Bluesfestivalen.
- Det är kul för oss som varit med ett tag att få spela inför en ungdomlig publik och förhoppningsvis inspirerande för unga musikanter att få lyssna på och kanske till och med lira tillsammans med etablerade musiker i work shops, säger Peter Asplund.
Peter Asplund har varit en ständigt återkommande gäst på festivalen och spelat i en mängd olika konstellationer, från storband till kvartetter. Han gissar att det är femton år sedan han gjorde sin Linköpingsdebut.
Jämför dagens jazzklimat med hur det var i början på 90-talet.
- Jag ser ingen större skillnad. Det är ungefär samma aktörer på banan nu som då. Möjligen är publik och arrangörer lite äldre. Några av våra främsta jazzprofiler har dött och är djupt saknade. Men det kommer hela tiden fram nya, unga musikanter. Så återväxten är god. Men för att bli riktigt bra måste man hitta ett personligt uttryck.
Hur gör man det då?
- Det finns förstås ingen standardmodell. Man får pröva sig fram. Och tro på det man gör. Jag har ägnat de senaste femton åren åt att fördjupa och förädla mitt eget uttryck. Det är viktigt att kunna vila i sin egen personlighet.
Du har också börjat sjunga på scenen. Som en kul grej, eller?
- Nej, sånt intresserar mig inte. Det finns ju en tradition med sjungande trumpetspelare. Jag har alltid varit fascinerad av de stora vokalisterna: Frank Sinatra, Mel Tormé. Det finns mycket att lära där.
Din fru är sångpedagog, hur mycket har hon betytt?
- Jag hade börjat sjunga på scenen innan jag träffade henne. Men det är naturligtvis en stor förmån att få arbeta tillsammans med henne.
Påverkar sånglektionerna också ditt sätt att spela trumpet?
- Rent tekniskt, nej. Det är så stor skillnad på att blåsa och sjunga. Men fraseringsmässigt, ja kanske det. Sen har jag mer och mer börjat bry mig om texten även när jag är trumpetsolist.
Peter Asplund har spelat in sex egna album. Det senaste "Asplund meets Bernstein" (2010) fick det finaste jazzpriset man kan få i Sverige, Orkesterjournalens "Gyllene skiva".
Varför Leonard Bernstein?
- Dels för att han är en fantastisk musiker men också för att han är en så spännande människa, som visade en sån entusiasm på livet, människorna, konsten och politiken.
Var låg själva utmaningen?
- Utmaningen för oss som jazzgrupp var att lyckas spela Bernsteins musik på vårt sätt och därmed även kunna improvisera över den. Det var också dags att presentera min kvartett i ett nytt sammanhang; i samarbete med en större ensemble. För att gå Bernsteins musik till mötes valde vi att samarbeta med en symfoniorkester.
- Det var också fantastiskt att spela musiken live i Linköping för två år sen. Det är nog mitt finaste Linköpingsminne.
På lördag ger Peter Asplund två konserter tillsammans med Claes Cronas trio - och en Linköpingsdebutant, vokalisten Vivian Buczek från Malmö.
Berätta om henne!
- Det är en ärkejazzsångerska, direkt nedstigande från sångerskor som Ella Fitzgerald och Anita O´Day. Viviane är ofta ett dynamiskt yrväder på scenen, men kan också slå vakt om det innerliga.