Spindeln i nätet. De tre dagarna innan premiären av en föreställning är som värst. Då går allt fel och Jakob Graf måste se till att lösa problemen.
"Ja må han leva, ja må han leva"
När Jakob Graf tittar på de sista repetitionerna inför dagens uppsättning av "Kärleksmysteriet" i Gamla Linköping bryter ensemblen ut i sång. Det är producentens födelsedag och han firar den mer än gärna på Folkparksteatern där han är ytterst ansvarig för föreställningen.
På premiären av LasseMaja-pjäsen hade han dock inte riktigt koll på allt som skulle hända. För mitt i applådtacket kom en representant från det lokala sällskapet Shownarrarna upp på scenen och förkunnade att Jakob hade vunnit deras kulturpris.
– Jag blev jätteöverraskad. Martin Widmark och Helena Willis som skapat LasseMaja var där så det var såklart lite extra kul. Och det var mycket folk, runt 350 i publiken, säger Jakob.
Att få utmärkelsen i samband med premiären var också lite extra fint, då all anspänning över hur den första föreställningen skulle gå hade släppt.
När Jakob Graf står längst bak och tittar på repetitionerna brister ensemblen ut i födelsedagssången. Det är nämligen Jakobs födelsedag.
Det har varit en ganska stressig period för teaterarrangören. Han har nämligen ett finger med i spelet på många evenemang i stan.
Sommarteatern "Kärleksmysteriet" är ett av dem. Shakespearefabriken i Vadstena som nyligen hade premiär med "Argbiggan" är ett annat. Linnea Henriksons konsert som anordnades i slutet av maj på Folkparksteatern ett tredje arrangemang som han jobbat med under våren och mordgåtorna som anordnades i Gamla Linköping och på Löfstad slott ett fjärde.
Hur håller du koll på allt?
– Jag får jättebra hjälp av mina kollegor David och Alexander, de är fantastiska. Båda två är vänner av ordning och organiserar upp allt i drive-mappar och skriver listor. Så även om jag inte har det så har dem väldigt bra koll på vad som behöver göras, säger han och skrattar.
Som producent får man hjälpa till med lite allt möjligt. Här tittar han på Josefin Berges biljett i insläppet till teatern.
Trots sin unga ålder har Jakob varit aktiv inom Linköpings kulturliv länge. Allt började när han bara var tvungen att härma sin tvillingbror och numera kollega.
– David började spela teater när vi var sex år gamla med dåvarande Globengruppen. Då kunde ju inte jag vara sämre än att jag också började spela teater året efter. Bara för att göra samma saker.
Det riktigt stora kulturintresset föddes några år senare när han spelade ett av von Trappbarnen i "Sound of music" på Östgötateatern. Efter den rollen gick han vidare till nästa produktion där han spelade katten i "Pettson och Findus".
Men därefter tog det abrupt stopp.
– 2016 blev det ett tomrum. Jag fick inte så många roller. Eller jag fick inga roller alls. Det var ingen som ville ha med mig.
Han började sin karriär på teaterscenen. Nu jobbar Jakob Graf mest bakom kulisserna. Men han sitter med sin dator vid sminkstolen ibland ändå.
Där hade nog många knäckts och kanske till och med kastat in handduken. Men inte Jakob. Han tog saken i egna händer.
– Jag fick en idé att jag skulle göra egna saker i stället. Så jag skrev en teaterpjäs baserad på "Den fula ankungen". Vi visade den gratis för massor av dagisbarn. Det var jättepopulärt, för så är det när man gör saker gratis. Jag var 14 år då och det gav mersmak.
I stället för att sitta hemma och sura skapade han sin egen kultur. Och på den vägen har han fortsatt. Först parallellt med skolarbetet och nu på heltid. Men det är en tuff bransch där man aldrig är bättre än sin senaste produktion.
Blir du aldrig trött på att vara kulturarbetare och funderar på att ha ett ”vanligt” jobb?
– Jo men det är några gånger om året man tänker så, säger Jakob och skrattar.
De här gångerna inträffar ofta tre dagar före premiär.
– Det är då mest saker skiter sig och allt går trögt. Då ligger jag alltid där på kvällen och tänker att det är den sista produktionen jag håller på med. Men sedan när man väl kommer över tröskeln och det är premiär så är det så kul.
Jakob Graf längtar inte direkt tillbaka upp på scenen. Men skulle någon erbjuda honom en roll så skulle han inte tacka nej.
Även om det är jobbigt ibland så har Jakob lokala förebilder som gör att han vågar fortsätta.
– Jag ser på till exempel Teater Leo och Jocke Gustavsson att det funkar. Jag tänker att om de lyckas så kan jag med lyckas. Man blir inspirerad av de som har varit i branschen länge.
Saknar du att stå PÅ scenen ibland?
– Nej, säger Jakob fundersamt och tystnar. Sedan fortsätter han:
– Det är klart att det är kul att stå på scenen, men det är mycket arbete runt omkring det också. Lära sig manus, plugga text och sånger. Och just arbetet runt omkring tycker jag är roligare som regissör och producent. Jag saknar scenen men jag tycker att det jag gör nu är roligare.
Man behöver ju inte stänga några dörrar!
– Nej verkligen inte. Är det någon som frågar så hoppar jag på.
En halvtimme innan show behövs akut en häftapparat. Jakob Graf rycker ut för att lösa situationen.