Det finns de som sett Eva Dahlgrens nya ”Jag sjunger ljuset” som ett album som tar vid efter hennes stora succé ”En blekt blondins hjärta” från 1991. Den sålde över en halv miljon exemplar och Dahlgren belönades med fem Grammisar: årets kompositör, årets album, årets låt (”Vem tänder stjärnorna”), årets kvinnliga pop/rockartist och årets artist.
Själv ser hon inga direkta kopplingar mellan de båda albumen.
– Nä, jag skulle inte säga så själv. De är mil ifrån varandra, säger hon när vi pratas vid på telefon.
Vad är skillnaden mellan artisten du var då, och den du är i dag?
– Hörru du, ja . . . Jag har varit med om så otroligt mycket sedan dess. ”En blekt blondins hjärta” var som ett avslut på en väldigt lång musikalisk resa som började när jag var 17. Jag lärde mig hur man skrev låtar, hur musikbranschen fungerar, hur man turnerar, hur man blir en artist. Efter det började jag experimentera med en massa olika uttryck och olika typer av musik, och det har jag gjort ända sedan dess.
Det här är hennes första regelrätta album på drygt tio år. Helt tyst har det inte varit, en demosamling kom 2012 och året dessförinnan var hon en av artisterna i tv-programmet ”Så mycket bättre”. Gaget var på 300 000 kronor, pengar som hjälpte henne att jobba vidare med sin musik, men tiden där på Gotland glömmer hon gärna.
– Det var inte min bästa grej. Jag var väldigt naiv, jag är väl det ibland, och tänkte att vi bara skulle åka iväg till ett hus och spela musik. Så var det ju inte, det var väldigt mycket tv-inspelning. Det var bara programmets andra säsong så produktionsbolaget har säkerligen blivit bättre på att göra det nu, så man slipper halvt dö på kuppen. Det var inte särskilt givande, säger hon.
Arbetet med de nya låtarna tog tid. Hon reste till New York för att arbeta med producenten Nathan Larson (gift med Nina Persson från The Cardigans). Men det mesta av de inspelningarna ligger nu kasserade på Eva Dahlgrens hårddisk. Den som i stället kunde ta musiken i en riktning som bättre stämde överens med hennes vision var den svenske producenten Johannes Berglund.
– Han förstod mitt språk och vågade experimentera med mina demosar. I stället för att göra nya inspelningar så utgick vi från dem som redan fanns. Det blir oftast inte bättre när man försöker spela in dem på nytt. Det blir bara lite tråkigare, säger hon.
Att det överhuvudtaget skulle bli ett nytt album var inte självklart. I perioder funderade hon på om låtskrivandet var ett kapitel hon lämnat bakom sig.
– Jag tänkte att, jahaja, jag kanske har slutat med musik. Men det är en så stor del av min personlighet att jag saknade någonting i mig själv när det var tyst. När jag väl började skriva igen så blev jag väldigt glad över att, jamen, här är jag ju igen! Därför känns mitt nya album som en början på något.
Innebär det att det inte dröjer tio år till nästa album?
– Jag hoppas inte det, men jag vet inte. Det dyker hela tiden upp roliga och intressanta saker som man kan göra. Efter så många år i musikens tjänst vill jag tillåta mig själv att vara helt fri, göra det som inspirerar mig och uttrycka det som jag vill ha sagt. Men jag försöker hålla musikskrivandet vid liv, jag mår så bra av det.