Irene med sina två publicerade självbiografier "Förlöst" och "Hon som går raskt".
Tanken var först att berättelsen bara skulle vara för familjen men efter att ha bett föreningen och förlaget Liv i Sverige korrekturläsa bestämde de sig för att trycka och sälja hennes livshistorier som en bok.
Hon kommer i början av 2025 vara aktuell med sin tredje självbiografi.
– Jag har hört att det är modernt med trilogier. Så det är väl inte mer än rätt.
Men att det skulle bli en författare, i titelns rätta bemärkelse, av Irene Ivarsson var långt ifrån en självklarhet.
– Jag har aldrig ens skrivit dagbok.
Som dotter till den lilla halländska orten Getinges lokalkända kolportör (person som reser runt och säljer religiös litteratur), var kyrkan en naturlig uppväxtplats för henne.
Under uppväxten fick den lokala församlingen ofta besök av personer som hade missionerat i Afrika. Irene bänkade sig alltid och satt med stora fascinerade ögon och lyssnade när de berättade om sina äventyr. Om de stora utmaningarna, mötet med människor och den stora kärleken som genomsyrade allt de gjorde.
– Så när jag började skolan när jag var sju år så fick man ju ofta frågan: "Vad vill du bli när du blir stor?". Då sa jag alltid: "Jag vill bli sjuksköterska och åka till Afrika".
Det är inte alltid ett barns första jobbdrömmar slår in. Men för Irene blev det precis så som hon tänkte som sjuåring.
Tillsammans med sin dåvarande man åkte hon, efter avklarad vårdutbildning, som 25-åring 1970 ner till Afrika och Kongo-Brazzaville för första gången för Evangeliska frikyrkans räkning.
Irene har inte skrivit dagbok genom åren och har fått gå långt ner i minnesbanken för att minnas allt hon varit med om. Fotografierna har varit till stor hjälp.
Efter det gick flyttlasset till Centralafrikanska republiken där församlingen med säte i staden Gamboula nära den kamerunska gränsen i väst byggde upp ett sjukhus som Irene jobbade på.
Skillnaderna mot den svenska sjukvård som Irene är stöpt i var, föga förvånande, stora. Men det fanns fördelar.
– Exempelvis hade vi ett mikroskop, något som saknas på många vårdcentraler här i Sverige även idag. Det är så oerhört mycket man kan diagnostisera med ett mikroskop. Idag ska alla prover skickas iväg, och så tar det tid. Jag tycker det är fascinerande att tänka att till och med den enkla modellen var effektivare än vad vi håller på med här nu. Det är märkligt, att man kunde göra så mycket med så lite.
"Mödra- och barnhälsovårdsteam som ska ut i byarna i Centralafrikanska Republiken"
De första intrycken av kontinenten beskriver hon som de sedvanliga: värmen, luftfuktigheten, de färgglada kvinnorna som på huvudet balanserade det ena och det andra. Men också om en tydlig kulturkrock i samtalet människorna emellan.
– Det kändes som att det fanns en hierarki. Att de nästan betraktade oss som von oben. Men det ville inte jag. Jag ville vara vän först och främst.
I Etiopien öppnade Irene och sina medarbetare en vårdcentral för mödra- och barnhälsovård. "Biskopen avtackar mig och ger mig en förlovningsring för att jag aldrig ska glömma dem!"
Irenes sista sejour på kontinenten var i Rwanda bara ett par år efter folkmordet. Tiden där fick dock ett abrupt och obehagligt avslut. Detta efter att det visat sig att bilarna som Irene och de andra i sjukhusledningen kördes i använts för knarktransporter. I början hade hon bara hört rykten, men efter att ha hastigt bett om att låna en av bilarna för en semester i Zanzibar fick hon aningarna besannade.
– Ja, då såg chaufförerna skiträdda ut. De frågade först om de fick tvätta bilen då den var smutsig, vilket den absolut inte var. Sen när jag sätter mig i bilen känner jag cannabislukten, den går inte att ta miste på.
Irene Ivarsson i hemmet i Etiopien. Hon berättar ofta hur om hur mycket hon trivs med livsåskådningen som många personer i dessa länder hade.
"Man grät tillsammans, man skrattade tillsammans, man delade hela livet tillsammans. Det kan jag sakna här i Sverige."
Tanken att öppna ett lönnfack i bagaget där de misstänkte att smuggelgodset förvarades fanns. Men hon valde att avstå, hennes uppfattning var att det skulle förse henne i livsfara.
– Det var läskigt. Så jag bestämde mig för att komma hem snabbare än som var tänkt och då sa mina barn: "Mamma, nu får du inte åka ner mer". Sen fick jag barnbarn, så sen dess har jag stannat hemma här i Sverige.
Tillbaka i Sverige började hon återigen jobba på sjukhuset i Kalmar innan hon sedermera flyttade till Linköping och US. Irene beskriver dock hur hon ser det konventionella vårdyrket som lite tråkigt och understimulerande.
– Jag har nog alltid varit en självständig människa och har svårt att jobba traditionellt med de här långa bestämmelserna. Jag är för spontan för det tror jag.
2007 valde hon att satsa och öppnade en sex- och samlevnadsmottagning i Linköping där hon främst erbjöd parrådgivning. Hon förklarar att hon tar åt sig äran för att ha förhindrat en hel del skilsmässor genom åren.
– Det blev jättebra faktiskt. Det var väldigt roligt att göra det.
Mottagningen gick bra och Irene var även ofta med som sexrådgivare i Corren.
Men 2015 tog livet ytterligare en vändning.
Detta efter att det uppdagats att den bröstcancer som hon hade opererats för två år tidigare hade blivit en metastas (dottertumör) i bäckenet. Hon hade fått utbredd skelettcancer, vilket i princip är en dödsdom.
– Då sa läkarna till mig; vi kan inte bota dig. Men vi kan ge dig palliativ vård i den bemärkelsen att hålla den cancern i schack så länge som möjligt med behandlingar.
Irene fick mycket komplikationer i samband med behandlingen. Förutom flera frakturer i bäckenet, hamnade hon efter andra behandlingen på sjukhuset med dubbelsidig lunginflammation, tarminfektion och magsår.
– Det var så mycket och jag tänkte herregud, hur ska jag överleva det här?
När hon låg där blev hon påmind om en vers som står i Bibeln: "Jag ska inte dö, utan leva och förkunna Herrens gärningar".
Versen blev en uppenbarelse för Irene att börja skriva om sitt liv och vad hon varit med om. En tanke som trots sitt händelserika liv aldrig varit uppe på tapeten.
– Efter cancern har jag alltid haft problem med att sova. Så jag satt istället hela nätterna och skrev.
Irene rör sig i hemmet i Lambohov med hjälp av ett gångstativ.
Idag gör sig sjukdomen påmind då hon har svårt att gå långa sträckor och behöver gåstativ för att röra sig i hemmet i Lambohov. Men alternativet hade varit betydligt värre.
– Jag har fått tio extra år. Mitt yngsta barnbarn har precis fyllt tio år. Jag hade inte fått lära känna honom om jag inte hade fått de här åren.
Irene Ivarsson har kommit upp i den åldern där hon tar varje dag som den kommer.
– Varje dag är som en ny gåva. Jag ska ha färdigt den här tredje boken sen får vi se, det kanske finns mer att skriva om? Men alla mina vänner och syskon har dött, så det kommer ju hända mig med någon gång. Men att få slippa alla hemska behandlingar är helt fantastiskt. Jag har känt Guds beskydd genom allt. Precis som pappa sa att jag skulle göra.