Vi träffas vid Arbis. Det är första gången han går in i huset på femton år.
– Jävlar, här är det lite förändrat. Jag får lite flashbacks, säger han när vi tittar in i kaféet och spanar lite på de folkhögskoleelever om repeterar i sommarvärmen på utescenen.
Kristoffer Stålbrand är hemma i Linköping någon gång per månad, men hänger främst i föräldrarnas hus i Nykil utanför stan. Hans teaterhistoria började 1997 när han började på teatergymnasiet på Anders Ljungstedts gymnasium, som just höll till på Arbis. Det blev som att hitta hem.
– Det var första gången jag kände att det fanns något specifikt jag var bra på, och som andra tyckte att jag var bra på. Där jag kunde känna mig självsäker för första gången, säger han.
Under grundskolan var han ingen "kärnämnesperson", som han uttrycker det. Skolarbetet var inte så roligt, men han gillade att stå i centrum. En SYO-konsulent på Rydskolan tipsade om estetiska programmet.
Som så många andra skådespelare från Linköping nämner han teaterläraren Ulf Holm som en nyckelperson.
– Hos honom fick jag möjlighet att utveckla det jag var bra på. Där hittade jag min plats och min identitet.
Efter gymnasiet ägnade han en tid åt att med kompisen Mikael Lindh göra tv-program som "Torra nyheter" och "Humorrojder" i Nollettan och jobba lite med Niclas Angerborn och Håkan Bäck, innan flytten gick till Stockholm och Calle Flygares teaterskola.
Sedan dess har han varit sin egen, med en bred uppdragsparlör. Teater, tv, reklam, lite film. Vissa jobb har pågått i ett år, vissa i två dagar.
Bland de mer namnkunniga produktionerna finns succéfilmen "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann", där han spelade lokalradioprogramledare, tv-serien "Drottningoffret" där han var mäklare och Arne Dahl-serien "Ont blod" där han fick prova på rollen som seriemördare.
Men mest har han fått ägna sig åt humor. Inte minst eftersom han lyckats slå sig i slang med de två förmodligen mest dominanta figurerna inom svensk tv: David Hellenius och Felix Herngren.
Med Hellenius gjorde han humorshowerna ”Hey Baberiba” och "Fredag hela veckan" i TV4, och har nu en liten roll i "Finaste familjen”.
Med Felix Herngren har han förutom ”Hundraåringen” nu fått känning på en ny tv-produktion som han än så länge inte får yppa något om.
– Jag har fått lite bekräftelse i och med att han använt mig lite här och där, säger Kristoffer Stålbrand.
Närmast ligger annars två mer pedagogiska projekt. Först ska han spela pappa i en kampanjfilm för barndiabetesförbundet.
– Det är jättekul att använda skådespeleriet som ett verktyg för att få upp ögonen på folk, och förändra folks tankesätt.
Och sen är det dags att gestalta Martin Luther i en föreställning som åker ut på turné i höst, med start i augusti. Alla spelorter är inte satta, men teamet hoppas på att få komma till kyrkliga centralorter som Linköping och Vadstena.
– Det var ju en världskändis, med reformationen och hur han kapade katolicismen längs med fotknölarna. Även där är det roligt att det inte bara är ett stort drama utan även en pedagogisk föreställning. Jag tror att folk behöver se den.
Ett och ett halvt decennium har gått sedan han lämnade Linköping. Och skillnaden på den 20-åriga och den 37-åriga skådespelaren är stor, tycker han.
– 20-åringen var en sökare. Jag hade hittat vad jag ville göra, men sen gällde det att hitta min identitet i skådespeleriet. Vad är jag för typ av skådespelare, vilken väg vill jag gå och på vilket sätt vill jag jobba? 37-åringen har landat lite och jag vet vad jag är bra på och vad jag är mindre bra på.
Så vad är din grej?– Jag har spelat allt från Norén-dramer till slå-i-dörrarna-fars. Men min nisch är nog att spela starka känslor, oavsett om det är komedi eller dramatik.
Och vad är du dålig på?– Jag är dålig på att vara en Svensson där jag inte behöver agera så mycket. Jag är bra på starka karaktärer där jag kan ta ut svängarna.
Det finaste berömmet han har fått var när han blev jämförd med Ernst-Hugo Järegård.
– Det var verkligen en komplimang. Han spelade ju väldigt mycket utifrån sig själv.