"Då tänker jag på Sigrid" är en dröjande, vackert skriven roman som lyser av det jämtländska landskapet och ett "förr" som letar sig in i "nu". Huvudpersonen Hanna är 30 ungefär när hon hastigt drar från sitt liv i Stockholm, sitt coola jobb och mannen, han som är gift med en annan.
Hon åker hem. Vänder åter. Till byn i Jämtland där släktgården Storgårda står tom och väntar på henne, full av minnen och hemligheter.
Också en samtidSigrid, det är farmor det. En hård och bitter gammal kvinna som Elins pappa vägrar besöka på äldreboendet. Eller är hon så ond, vilka omständigheter drev henne?
Så rullar Elin Olofsson upp denna samtidsroman, som rör sig över gårdstunet, in i rummen med golvdrag, den rullar i en gammal Volvo, går längs landsvägen.
En samtidsroman – men i en miljö och med människor som inte känns ett dugg uppkopplade och nutida.
– Ja, vi är precis i en sån brytpunkt nu. Jag ville skriva fast gårdarna men också kvinnorna, såna människoöden, säger Elin när jag ringer henne i lägenheten i Östersund, där hon bor och har sin skivarlya.
Bara tanterNär jag först sökte Elin chansade jag på de fyra-fem Elin Olofsson som finns på Eniro i Östersund. Det kändes som ett tecken att de första som svarade alla var äldre kvinnor. Var det Sigrid i romanen, fast vänligare? En av dem sa hjälpsamt: "Är det hon på ÖP du menar, det är många som ringer hit må du tro".
– Ja, jag vet, skrattar Elin som själv är 34 år, en gång när jag fortfarande jobbade på Östersunds-Posten var det en fotograf som ringde hem till en av tanterna och skällde ut henne för att hon inte var på jobbet ännu. Men jag tvingade honom att ringa och be om ursäkt sen.
Finna sig själv34-åriga Elin är uppvuxen i en mycket liten jämtländsk by, Tulleråsen i Krokoms kommun, med vidunderlig utsikt mot fjällen. Nu har hon köpt ett torp där, men bor i stan. En typisk utveckling överallt på svensk landsbygd.
Vad tror du om framtiden för svensk glesbygd?
– Just nu finns det en liten, liten mottrend, att man ska köpa fint hus på landet, renovera och odla grönsaker. Men på längre sikt... nej, det finns en klyvning mellan stad och land som är påtaglig i dag och som jag faktiskt inte vet vart den tar vägen. Bara under mitt liv ser jag ju hur de små byarna har satsat på centrumhus för att överleva, men så försvinner posten, sen banken, och så finns det inget kvar i centrumhusen. Det går fort när samhällsservicen börjar lägga ner. Och vi yngre köper fritidshus och så lever vi våra "riktiga" liv i staden, där vi har jobb och fungerande 3G-uppkoppling.
Din roman känns som en upprättelse av glesbygden, men den handlar väl i första hand om att finna sig själv?
– Ja absolut, utbrister Elin, det är en medveten tanke. Ibland kan man tycka att livet går i cirklar, för att gå vidare måste man återvända till vissa punkter, både tider och platser.
Och det här hemvändandet är ett viktigt tema för mig.
Svaga isarMen "Då tänker jag på Sigrid" är ingen historia om henne själv, eller hennes släktingar. Hon har skrivit på den i olika omgångar under många år, men det tog lång tid innan hon såg att de olika trådarna kunde knytas ihop till en roman.
Elin är journalist och jobbade som kommun- och landstingesreporter på Östersunds-Posten, innan hon gick över till att utveckla digital journalistik. Men sedan nyår har hon kastat loss från tryggheten i ett fast jobb och skriver skönlitterärt på heltid. Hon skriver visserligen krönikor i ÖP och jobbar lite åt Radio Jämtland – annars skriver hon redan på nästa roman.
– Det är återigen jämtländsk glesbygd. Och kvinnor i centrum, räkna med det! lovar Elin. Och kanske lite liknande tema med vänskap, kärlek och svek. Och svaga isar.