”Linköpings motiv” är en stor, tung volym med bilder och text av Robert Bohrn. "En skatt", säger Freddie Hallberg. Det sägs att den är inbunden i hajskinn.
Freddie Hallberg möter upp i museets entré och leder med hemtama steg vägen ner i källaren.
– Här är det, säger han och slår ut med högerhanden, Östergötlands museums arkiv och bibliotek.
Visst anas inte så lite stolthet i rösten, blandat med ett uns av vana, hemkänsla och vardag.
Det här har varit Freddies arbetsplats i över tre decennier.
Vi slår oss ner vid ett bord, omringade av hylla efter hylla med böcker.
Det känns, i ärlighetens namn, en smula rörigt bland alla olikfärgade ryggar om etnologi, arkeologi, lokalhistoria och konsthantverk.
Men inget kan vara mer fel. Här finns allt från John Bauer till böcker med titlarna ”Svenska fideikommiss” och ”Sju uppsatser i svensk arkitekturhistoria”. Och Freddie Hallberg har stenkoll på dem alla. Dels för att han har katalogiserat dem under åren, dels för att han bokstavligen har burit dem till sina platser när arkivet byggdes om för ett par år sedan.
– Det tog ett år ungefär, att flytta allting, att bära omkring på all historia, säger han.
Dörr efter dörr leder in i östgötsk historia. Freddie Hallberg vet exakt var allting finns. – Vi har till exempel 680 enskilda arkiv som folk har skänkt till museet, säger han.
Så vad ingår i arbetsdagarna här, bland böcker, tidskrifter, kartor och allt annat som vittnar om länets forna dagar?
– Insortering, skriva arkivförteckningar och digitalisera gamla uppgifter, säger Freddie.
– Och inte minst att ta emot och hjälpa dem som besöker arkivet och har frågor. De kommer hit personligen eller skickar mejl. Då är det bara att börja leta i rullarna.
De vanligaste frågorna handlar om huset man bor i. När byggdes det, varför ligger det just här, vilka har levt här tidigare.
Händer det att du går bet?
– Nja … finns uppgifterna här så hittar vi dem. Kan vi inte svara så beror det på att handlingarna inte existerar. Man kan säga att ett museum är lite som en diversehandel. Vårt utbud bygger ju på vad folk har lämnat in under åren.
Efter 33 år slutar Freddie Hallberg som bibliotekarie och arkivassistent vid Östergötlands museum.
Vi backar bandet i 33 år, till 1990. Vad var det som lockade en då 32-årig kille ner i ett länsmuseums arkiv?
– Jaa, säger Freddie. Lite fundersamt ler han under mustaschen.
– Jag skulle bli lärare, men hoppade av. Jag hade sommarjobbat på biblioteket och läste mycket. Jag kände mig hemma bland böckerna, helt enkelt.
Så via utbildningen på Bibliotekshögskolan i Borås ledde vägen till en arbetsplats att trivas på. Länge.
– Jag har till och med jobbat ett år extra. Jag skulle ha slutat förra året, men jag kände mig inte färdig då. Jag hade mer kvar att göra med arkiveringen efter flytten, och så. Men nu är jag klar. Nu känns det bra.
Vad kommer du att sakna mest?
– De dagliga händelserna. Jag är nyfiken på vad som ska ske, hela tiden. Det kommer att bli lite tomt.
Dörr efter dörr leder in i östgötsk historia. Freddie Hallberg vet exakt var allting finns. "Vi har till exempel 680 enskilda arkiv som folk har skänkt till museet", säger han.
Men helt släpper inte museet greppet om Freddie. Han har blivit tillfrågad om att fortsätta att översätta brev – från snirklig, vacker men ganska svårtydd handstil till digitaliserade bokstäver.
– Det gör jag nog. Jag har blivit bra på det under åren. Övning ger ju färdighet, säger han.
Och på tal om snirklig, vacker skrivstil så bjuder Freddie äntligen in i själva arkivet, där de riktiga skatterna finns.
Den stora röda ståldörren öppnas och slår igen bakom oss. Temperaturen sjunker. Inte mycket, men grader och luftfuktighet är perfekt uträknat för att passa skört, gammalt papper.
Det doftar … papper just, och böcker, kanske lite bläck. Doften av historia, på något sätt.
Freddie rullar upp en av de röda skjutdörrarna och kliver in bland hyllmeter efter hyllmeter med pärmar och mappar. Han lyfter upp en rejäl, tung bok med titeln ”Linköpings motiv.”
Kartor och ritningar förvaras i långa smala lådor i arkivet. Här är en ritning över Mjölbys kyrkogård, vid en undersökning av murverket vid kyrkan.
– Det sägs att den är inbunden i hajskinn, säger han och bläddrar försiktigt.
Det är konstnären, som från början var murare, Robert Bohrn (1877-1962) som ligger bakom det omfattande verket. Här finns både svartvita och färglagda teckningar, och beskrivningar i vacker handstil förstås.
– Det är en skatt, säger Freddie. Vi har fem volymer av Bohrn här, tre med bilder och två med text.
– Han var intresserad av byggnader och började rita av dem. Och så skrev han ner sina minnen om hur det var i stan på den tiden, om fastigheter och om personerna. Jag har läst en hel del, han skriver roligt.
John Bauer är en av alla författare i museets bibliotek.
Annars är byggmästare Nyström som levde på 1800-talet, en av Freddies favoriter. Han har översatt flertalet brev om Nyström, inlämnade på museet av ättlingar i familjen.
En annan är Carl Anton Wetterberg. Läkaren och författaren som bodde och gav namn till kända Onkel Adamsgården i Linköping.
– Det är som att jag har lärt känna de här personerna. På sätt och vis hade jag velat träffa dem.
Till nyår lämnar Freddie dock dåtiden till förmån för framtiden. Den kommer att innehålla sovmorgnar och skön ledighet. Men också detektivarbete förstås, i släktens historia där han forskat sig ner till 1600-talet – ett eventuellt släktskap med en dansk adelsman gäckar nyfikenheten – och med torpinventering på östgötaslätten tillsammans med hembygdsföreningen i Väderstad.
– Det blir det en del av när jag slutar, säger han. Och någon resa kanske. Gärna i närområdet.
Hyllmeter efter hyllmeter med historia i gångarna bakom varje skjutdörr i arkivet.
Och helt omöjligt är det heller inte att Freddie delar med sig av all kunskap han samlat på sig under åren.
– Visst kan jag tänka mig att berätta, om någon vill höra. Kanske som guide eller föreläsare.
Men när bibliotekarien ska dela med sig av ett boktips blir svaret en aning oväntat.
– Inget, just nu. Man blir faktiskt lite trött på böcker och text när man håller på med det hela dagarna.
Hyllmeter efter hyllmeter med historia i gångarna bakom varje skjutdörr i arkivet.