Freddie Hallberg möter upp i museets entré och leder med hemtama steg vÀgen ner i kÀllaren.
â HĂ€r Ă€r det, sĂ€ger han och slĂ„r ut med högerhanden, Ăstergötlands museums arkiv och bibliotek.
Visst anas inte sÄ lite stolthet i rösten, blandat med ett uns av vana, hemkÀnsla och vardag.
Det hÀr har varit Freddies arbetsplats i över tre decennier.
Vi slÄr oss ner vid ett bord, omringade av hylla efter hylla med böcker.
Det kÀnns, i Àrlighetens namn, en smula rörigt bland alla olikfÀrgade ryggar om etnologi, arkeologi, lokalhistoria och konsthantverk.
Men inget kan vara mer fel. HĂ€r finns allt frĂ„n John Bauer till böcker med titlarna âSvenska fideikommissâ och âSju uppsatser i svensk arkitekturhistoriaâ. Och Freddie Hallberg har stenkoll pĂ„ dem alla. Dels för att han har katalogiserat dem under Ă„ren, dels för att han bokstavligen har burit dem till sina platser nĂ€r arkivet byggdes om för ett par Ă„r sedan.
â Det tog ett Ă„r ungefĂ€r, att flytta allting, att bĂ€ra omkring pĂ„ all historia, sĂ€ger han.
SÄ vad ingÄr i arbetsdagarna hÀr, bland böcker, tidskrifter, kartor och allt annat som vittnar om lÀnets forna dagar?
â Insortering, skriva arkivförteckningar och digitalisera gamla uppgifter, sĂ€ger Freddie.
â Och inte minst att ta emot och hjĂ€lpa dem som besöker arkivet och har frĂ„gor. De kommer hit personligen eller skickar mejl. DĂ„ Ă€r det bara att börja leta i rullarna.
De vanligaste frÄgorna handlar om huset man bor i. NÀr byggdes det, varför ligger det just hÀr, vilka har levt hÀr tidigare.
HÀnder det att du gÄr bet?
â Nja ⊠finns uppgifterna hĂ€r sĂ„ hittar vi dem. Kan vi inte svara sĂ„ beror det pĂ„ att handlingarna inte existerar. Man kan sĂ€ga att ett museum Ă€r lite som en diversehandel. VĂ„rt utbud bygger ju pĂ„ vad folk har lĂ€mnat in under Ă„ren.
Vi backar bandet i 33 Är, till 1990. Vad var det som lockade en dÄ 32-Ärig kille ner i ett lÀnsmuseums arkiv?
â Jaa, sĂ€ger Freddie. Lite fundersamt ler han under mustaschen.
â Jag skulle bli lĂ€rare, men hoppade av. Jag hade sommarjobbat pĂ„ biblioteket och lĂ€ste mycket. Jag kĂ€nde mig hemma bland böckerna, helt enkelt.
SÄ via utbildningen pÄ Bibliotekshögskolan i BorÄs ledde vÀgen till en arbetsplats att trivas pÄ. LÀnge.
â Jag har till och med jobbat ett Ă„r extra. Jag skulle ha slutat förra Ă„ret, men jag kĂ€nde mig inte fĂ€rdig dĂ„. Jag hade mer kvar att göra med arkiveringen efter flytten, och sĂ„. Men nu Ă€r jag klar. Nu kĂ€nns det bra.
Vad kommer du att sakna mest?
â De dagliga hĂ€ndelserna. Jag Ă€r nyfiken pĂ„ vad som ska ske, hela tiden. Det kommer att bli lite tomt.
Men helt slĂ€pper inte museet greppet om Freddie. Han har blivit tillfrĂ„gad om att fortsĂ€tta att översĂ€tta brev â frĂ„n snirklig, vacker men ganska svĂ„rtydd handstil till digitaliserade bokstĂ€ver.
â Det gör jag nog. Jag har blivit bra pĂ„ det under Ă„ren. Ăvning ger ju fĂ€rdighet, sĂ€ger han.
Och pÄ tal om snirklig, vacker skrivstil sÄ bjuder Freddie Àntligen in i sjÀlva arkivet, dÀr de riktiga skatterna finns.
Den stora röda stÄldörren öppnas och slÄr igen bakom oss. Temperaturen sjunker. Inte mycket, men grader och luftfuktighet Àr perfekt utrÀknat för att passa skört, gammalt papper.
Det doftar ⊠papper just, och böcker, kanske lite blÀck. Doften av historia, pÄ nÄgot sÀtt.
Freddie rullar upp en av de röda skjutdörrarna och kliver in bland hyllmeter efter hyllmeter med pĂ€rmar och mappar. Han lyfter upp en rejĂ€l, tung bok med titeln âLinköpings motiv.â
â Det sĂ€gs att den Ă€r inbunden i hajskinn, sĂ€ger han och blĂ€ddrar försiktigt.
Det Àr konstnÀren, som frÄn början var murare, Robert Bohrn (1877-1962) som ligger bakom det omfattande verket. HÀr finns bÄde svartvita och fÀrglagda teckningar, och beskrivningar i vacker handstil förstÄs.
â Det Ă€r en skatt, sĂ€ger Freddie. Vi har fem volymer av Bohrn hĂ€r, tre med bilder och tvĂ„ med text.
â Han var intresserad av byggnader och började rita av dem. Och sĂ„ skrev han ner sina minnen om hur det var i stan pĂ„ den tiden, om fastigheter och om personerna. Jag har lĂ€st en hel del, han skriver roligt.
Annars Àr byggmÀstare Nyström som levde pÄ 1800-talet, en av Freddies favoriter. Han har översatt flertalet brev om Nyström, inlÀmnade pÄ museet av Àttlingar i familjen.
En annan Àr Carl Anton Wetterberg. LÀkaren och författaren som bodde och gav namn till kÀnda Onkel AdamsgÄrden i Linköping.
â Det Ă€r som att jag har lĂ€rt kĂ€nna de hĂ€r personerna. PĂ„ sĂ€tt och vis hade jag velat trĂ€ffa dem.
Till nyĂ„r lĂ€mnar Freddie dock dĂ„tiden till förmĂ„n för framtiden. Den kommer att innehĂ„lla sovmorgnar och skön ledighet. Men ocksĂ„ detektivarbete förstĂ„s, i slĂ€ktens historia dĂ€r han forskat sig ner till 1600-talet â ett eventuellt slĂ€ktskap med en dansk adelsman gĂ€ckar nyfikenheten â och med torpinventering pĂ„ östgötaslĂ€tten tillsammans med hembygdsföreningen i VĂ€derstad.
â Det blir det en del av nĂ€r jag slutar, sĂ€ger han. Och nĂ„gon resa kanske. GĂ€rna i nĂ€romrĂ„det.
Och helt omöjligt Àr det heller inte att Freddie delar med sig av all kunskap han samlat pÄ sig under Ären.
â Visst kan jag tĂ€nka mig att berĂ€tta, om nĂ„gon vill höra. Kanske som guide eller förelĂ€sare.
Men nÀr bibliotekarien ska dela med sig av ett boktips blir svaret en aning ovÀntat.
â Inget, just nu. Man blir faktiskt lite trött pĂ„ böcker och text nĂ€r man hĂ„ller pĂ„ med det hela dagarna.