Ellen Andersson slog igenom 2016 med albumet ”I´ll be seeing you”. Hennes röst och uttryck knockade både kritiker och publik. Orkesterjournalen (världens äldsta jazztidning) utsåg skivan till årets bästa, och den ledde också till att Ellen Andersson Quartet fick Sveriges Radios pris Jazzkatten i kategorin årets nykomling.
Fyra år senare kom uppföljaren ”You should have told me” som hyllades stort även den. Ytterligare två år senare, 2022, utsågs Ellen Andersson och gitarristen Jojje Wadenius till det årets Monica Zetterlund-stipendiater.
Monica Zetterlund står nu i centrum på Ellen Anderssons kommande platta (titeln är än så länge hemlig), tillsammans med den amerikanske pianisten Bill Evans.
– Det blir en hyllning till dem, säger Ellen Andersson, när vi träffas en av årets första riktigt vintriga och överraskande kalla dagar i Stockholm. Och jag sjunger även på svenska, vilket är annorlunda, tillägger hon. Allting kommer närmre då, jämfört med att sjunga på engelska.
Det har gått sju år sedan debuten. Hur har åren varit?
– Det har främst varit väldigt kul. Jag har gjort många olika projekt i olika konstellationer med massor av nya människor. Det är något jag verkligen uppskattar med genren jazz, att man ofta får lov att jobba så varierat. Fast det gick väldigt snabbt i början. Jag hängde inte riktigt med. Plötsligt var det många som hade en massa åsikter om mig, om alltifrån hur jag sjöng till vilken tröja jag hade på mig i Go´kväll.
Ellen Andersson säger att hon försökte att inte bry sig.
– Det går ju inte att lyssna på allt tyckande från andra människor, då drunknar man. Man måste göra det man själv tycker om, och med åren har det blivit lättare tycker jag.
Å andra sidan, även om Ellen Andersson har blivit bättre på att värja sig mot andras åsikter tycker hon att det ställs allt större krav på artister att lämna ut mer av sig själva. Helst ska man ha något svårt att berätta, i tv-soffor eller program som ”Så mycket bättre” och liknande.
– Det är absolut inte fel att prata om svåra saker som tillhör livet, men det blir lite fel när det blir påtvingat för att bygga sitt varumärke. Musiken kommer i andra hand, och det är synd.
Hon är inte heller en person som ständigt uppdaterar om sig själv på sociala medier.
– Det går i perioder, ibland tycker jag att det är jättekul och ibland inte roligt alls, och så tycker jag att det måste få vara så. Men det är lite svårt när man är ett slags frontfigur. Jag vet fortfarande inte hur jag bäst förhåller mig till allt detta.
Efter debuten blev hon snabbt lika populär i Danmark som i Sverige, och hon pendlar en hel del mellan de två länderna. Det blir många konserter i Danmark och hon åker också dit och jobbar med den nya skivan. Två av de danska musikerna, Heine Hansen på piano och Andreas Svendsen på trummor, är med henne till Linköping den 16 december, samt Niklas Fernqvist på bas.
Vi pratar om känslan när man gör musik, om hur det kan vara att gå in i den så mycket att man nästan löses upp. Vi pratar om hur viktig publiken är, om glädjen i att möta den. Vi konstaterar också att jazz är en genre många har åsikter om. Det är inte ovanligt att folk säger att jazz är både konstigt och onjutbart.
– Det finns ju en bild av att jazz är svårt, men jag får ganska ofta höra ”oj, jag trodde inte att jag tyckte om jazz, men jag gillar ju det du gör”.
Ellen sa tidigt i karriären att hon ville göra gammal jazz ny, och det gäller fortfarande konstaterar hon. Hon gör många så kallade standards i sin egen tappning. Har hon några favoriter?
– Jag har fått den frågan förr och för mig handlar det mer om hur man spelar än vad man spelar. Samma låt kan låta väldigt olika beroende på vilka man gör musik med. Helst vill jag ha en öppen ljudbild för då kan jag jobba med detaljerna. Jag har en ganska luftig röst, och den dränks om det är för många starka instrument runtomkring.
Hon lyssnar mycket på instrumental jazz och när hon improviserar är det ofta ett instrument hon strävar efter att efterlikna.
– Fast när jag slappnar av, då lyssnar jag på all möjlig sorts musik. Mycket pop. Just nu inte så mycket jazz. Jag tror att det beror på att jazzen är så förknippad med jobb. Jag kan inte alltid stänga av analysen.