Linda Ulvan: "Jag tror på skapandet som genvägar in i andra människor."
Intresset för keramik har alltid funnits hos Linda. Hon började gå kurser på folkhögskola för att lära sig hantverket. Tillsammans med sin mamma delade hon en friggebod på tomten där hemma.
– Min morsa satt och målade porslinstomtar, inget annat. Och jag satt och försökte lära mig att dreja, berättar Linda.
Oavsett vad hon hade för lerklump på drejskivan så frågade hennes mamma alltid "Men vad ska det bli för något då? Vad gör du?".
– I min värld försökte jag bara få till något. Jag tröttnade på morsans frågor och sade till slut att det var en ostbågeskål. Lite för att få tyst på tjatet, men också för mig själv. Jag visste ju inte heller vad det var. Så allt jag har här i verkstaden är ostbågeskålar. Oavsett vilken form eller storlek den har.
På folkhögskola har hon testat många olika konstformer, men det är leran som hon landat i och tycker mest om.
Linda har länge haft en liten studio i Malmslätt, men där fanns inte plats för att hålla kurser. Hon har också alltid haft andra jobb än keramiken. Tillsammans med maken har hon drivit Hagdahls kök, hon har varit på Norins ost och hon har jobbat på skola.
Men hela tiden har längtan till konsten funnits där. När hon fick nys om den nya lokalen på Garnisonsvägen tändes en gnista i henne. Men hyran skrämde henne också.
I verkstaden är allt egentligen ostbågeskålar. Det kan se ut som ett kakfat, men man kan alltid lägga några bågar på det.
När Linda fyllde 50 började hon känna att det var dags. Flera personer i familjens närhet hade hastigt gått bort eller blivit sjuka. Pandemin bidrog också till att hon tänkte efter vad hon ville i livet.
– Något som jag verkligen känner och tar med mig från de senaste åren är att man vet ingenting om framtiden. Det som gäller i dag behöver inte gälla i morgon, eller ens i kväll. Både bra och dåliga saker.
Lindas man påminde henne om att hon drömt om att jobba heltid med keramiken i 30 år, och att det kanske var dags att ta tag i den drömmen nu.
– Jag har åldersnoja, absolut, men på det sättet att jag har fan inte tid att sitta och lata mig längre. När man är 50 så är man väl vuxen, så jag var tvungen att bestämma mig vad jag ville göra när jag blev stor. Och då är det så att jag vill vara keramiker. Det är jätteläskigt, och så fantastiskt roligt.
I studion finns många av Lindas egna skapelser, som den här koppen.
Även när hon hade tagit beslutet så fortsatte Linda att jobba heltid med annat.
– Studion behövde adderas in i livet. Jag har ju barn och man och hund hemma som det skulle stämma med.
Hon har haft några enstaka kurser i verkstaden, men nu till sommaren ska det bli ändring på det. Nu ska hon dra igång på riktigt.
Linda Ulvan: "Det var i leran jag hittade mitt uttryck. För mig är lera verkligen meditation och terapi".
Linda kommer självklart att skapa sin egen keramik i verkstaden också. Men även om hon trivs med att vara själv så tycker hon att det är fantastiskt roligt att möta människor. Det hoppas hon kunna göra med sin kursverksamhet.
– Jag tror på skapandet som genvägar in i andra människor. Ett möte över en lerklump går så himla mycket fortare än... Jag vet faktiskt inte riktigt hur man gör för att träffa människor på andra sätt än genom skapandet, säger Linda och skrattar.
På vissa kurser vill Linda kombinera drejning och matlagning, med hennes man som kock.
Namnet hennes verksamhet går under är "Konstnären och kocken". För även om Linda har lagt maten bakom sig så är hennes man fortfarande kock. Tillsammans vill de skapa helhetsupplevelser där man både kan äta och skapa samtidigt.
– På mina helgkurser till exempel ska han vara med. Vi ser det som en helhetsupplevelse. Det är inte bara skapa eller äta. Det är måltiden, mötet över en kopp kaffe. Man kommer hit för att vara i ett socialt sammanhang. Man ska känna sig omhändertagen.
Linda Ulvan: "Något som jag verkligen känner och tar med mig från de senaste åren är att man vet ingenting om framtiden."