"Jag föds i en kamera, jag ska dö i en kamera." Karin Oscarsson sjunger den textrad som kanske bäst av alla beskriver den människa som hon ska porträttera under våren. När Ingrid Bergman var två år gammal köpte hennes pappa en videokamera och började filma sin dotter. Lilla Ingrid älskade att stå framför kameran och så skulle det fortsätta under resten av hennes liv. Under hennes tid i Hollywood vann hon tre oscarsstatyetter och är ansedd som en av de främsta skådespelarna någonsin. Men lika mycket som hon tyckte om att stå framför kameran, lika upptagen var hon av att studera resultatet efteråt.
– Hon tittade på allt hon gjorde, hon var noggrann, hon tog plats och hon drev sin vilja igenom, säger Karin Oscarsson.
Det var med en känsla av skräckblandad förtjusning som hon tog emot beskedet att hon skulle gestalta en av filmhistoriens största ikoner.
– Det är fantastiskt roligt och spännande. Men också skrämmande, det är en verklig person som har levt och som har berört så många. För mig har det handlat om att hitta min ingång till Ingrid och att få fram vår version av henne, vi gör ju inte en dokumentär.
Oscarsson har förberett sig för rollen i flera månader genom att läsa biografier, se filmer och göra efterforskningar på nätet. "Det har varit ett riktigt forskningsprojekt", säger hon.
Vad hade du för relation till Ingrid Bergman innan det här?– Jag kände till henne såklart, men inte så som jag gör nu. När jag var liten var faktiskt "Kaktusblomman" en av mina favoritfilmer och jag såg den om och om igen på VHS. Och så Casablanca förstås.
Det hon inte kände till var Bergmans totala hängivenhet till yrket och konstformen: skådespelandet gick före allt.
– Hon lämnade barn och familj för att göra det hon vill mest - att stå på scenen och framför kameran. Sen kunde hon vara ganska tafatt i det verkliga livet, men inte på scenen. Det är en komplex och fascinerande roll. Det har varit en trevlig bekantskap att få "leva" så nära henne.
I slutet på 40-talet och början av 50-talet tröttnade Bergman på Hollywood och såg större konstnärliga utmaningar i Italien tillsammans med filmaren Roberto Rossellini. De två blev också ett par – en stor skandal då de båda redan var gifta.
– Hon hade målats upp som en nunna, ett helgon och den perfekta hemmafrun i USA. Hennes relation med Rossellini, och "moraliska förfall", diskuterades till och med i senaten och det talades om att förbjuda henne från att komma tillbaka till landet, säger regissören Eva Gröndahl.