Birgit Lorblad har skrivit boken om hur Drömmarnas plats blev till. Den är utgiven av Vimla, som är ett imprint till Linköpingsförlaget Dibb.
Drömmarnas båge gör sitt 68 meter långa språng över Stångån i centrala Linköping, mellan Drömmarnas port på Tanneforssidan och Drömmarnas mur mittemot. 20 år har gått sedan Drömmarnas plats blev klar, och i dag är det inte lätt att se varför Maja Spasovas konstverk var så kontroversiella.
– Jag tyckte att det var roligt att konsten väckte så mycket känslor, säger Birgit Lorblad.
Hon har skrivit den lilla boken "Ett offentligt konstverk i Linköping – från idé till verklighet", nyss utgiven på Vimla förlag, som berättar historien om hur Drömmarnas plats blev till.
Det började med en idé 1993. Östgöta konstförening (som just nu firar 100 år med en utställning i Passagen) närmade sig sitt 75-årsjubileum och ville fira det med att uppföra ett offentligt konstverk i Linköping. Birgit Lorblad, som då hette Nyqvist, var konstföreningens ordförande och hade erfarenhet från tolv år som S-ledamot i Linköpings kulturnämnd. Hon ledde arbetet – som kom att ta åtta år.
Från början skulle det bli en skulptur intill biblioteket, men efter branden 1996 skrotades den planen och i stället föll blicken på Stångån.
– Att det blev så här blev väldigt bra. Det låg i tiden eftersom kommunen höll på med projektering av Stångåstråket, säger Birgit Lorblad.
När Correns dåvarande kulturredaktör, Åsa Christoffersson, frågade läsarna vad de tyckte strömmade åsikterna in. I boken finns gott om klipp som visar hur debatten såg ut: Drömmarnas båge skulle förfula och skymma hela Stångån.
Birgit Lorblad, som jobbat med konst på många olika sätt, säger att hon var luttrad och inte lät sig skrämmas. Och i dag, när hon passerar Drömmarnas plats, kan hon känna att hon bidragit till att en idé blivit verklighet i Linköping.
– Och det är något jag känner en stolthet över, att jag orkade hålla ut, säger hon.
Nina Monell och Jennifer Karlsson stannar till vid Drömmarnas mur och läser de önskningar och drömmar som sparats där till eftervärlden.
20 år senare känns debattörernas farhågor avlägsna. Muren är inte nerklottrad, och bågen speglar sig obekymrat i Stångån.
Nina Monell, som är Linköpingsbo, och Jennifer Karlsson, som är nyinflyttad, stannar till och läser bland önskningarna på muren. "Fina, men lite sorgliga", tycker de om Linköpingsbornas drömmar som Maja Spasova förevigade.
När Drömmarnas plats invigdes var Nina Monell nýfödd. Att Drömmarnas båge skulle vara kontroversiell har aldrig föresvävat henne.
– Man tänker inte på den, för den smälter in, säger hon.