– All plast i havet, det har gjort mig så upprörd. Jag har sett bilder av en val som öppnade munnen. Och den var full av plast! Valarnas former, och formlöshet, de kommer ofta tillbaka till mig. Där jag växte upp kunde vi se valar från fönstret, säger hon.
Högen på golvet på konsthallen Passagen i Linköping kan förstås också tolkas som en val och den formlöshet som Hanna Hellsten talar om. Full av plast. När jag träffar henne visar hon hjärtskärande Youtube-klipp på havslevande djur som fastnat i plast som vi människor har slängt.
Då kan man tro att utställningen "Plastic Ocean, Plastic Storm" inte är något annat än en politisk kommentar. Men under ytan lägger Hanna Hellsten hela sin person. Hon föddes i Stockholm och flyttade tidigt med sin mamma, skådespelerskan och konstnären Margareta Sjödin, till Los Angeles. Under 1990-talet studerade hon konst på Art center college of design i Kalifornien. Där skolades hon av världskonstnärer som Mike Kelley och Paul McCarthy.
– Jag har jobbat med video, perfomance, skulptur, måleri och installation. För mig är inte materialet så viktigt. Det är uttrycket. Det har tagit tid för mig att acceptera att jag är konstnär. Kanske för att det är en svår väg att gå i livet. Man måste gå sin egen väg, och sluta att kopiera. Jag har blivit tvungen att slita mig från min mamma som har hållit fast vid mig.
Hon hittade ett alter ego som hon drev långt, "Trash girl", en tjej som satt i sin källare och bytte kläder hela tiden.
– Min mamma är bland annat känd för en roll i tv-programmet "Partaj" från sent 60-tal. Hon är så mycket mer än den rollen av en dum blondin som sa "Har jag gjort bort mig nu igen". Det var ett sätt att bryta mig loss från mamma.
En gigantisk målning på utställningen i Linköping för tankarna till ett yrande hav, med fullt av foton inklistrade i bakgrunden. Flera bilder kommer från andra projekt tillsammans med Hellstens tidigare studiekamrat, Alexis Hall, som hon också har rönt framgångar med det experimenterande video-dramat "You look better still", som blanda visats på stora filmfestivaler i Europa.
– Men jag har svårt att samarbeta. När jag är klar med något så måste jag städa undan. Att använda de här bilderna är ett sätt att göra det.
Och mitt på golvet ligger en formlös hög av konsumtionsplast.
– Skönt. Nu kan jag äntligen sätta in allt det där i konsten! säger Hanna Hellsten.