Året är 2001 och primadonnan och den ikoniska skådespelerskan Anita Ekberg ska precis avslöja vinnaren av årets Fröken Sverige. Då rusar de två 26-åriga Konstfackseleverna Fia-Stina Sandlund och Joanna Rytel upp på scen. I direktsänd tv vecklar de ute banderollen med ordet ”Gubbslem” skrivet i stora bokstäver. Rubriken i Aftonbladet dagen efter lyder: ”Tv-kupp mot Fröken Sverige. Feminister gick till attack mot tävlingen”.
– Det känns som en livsålder sedan.
Fia-Stina slår sig ned på stolen och tackar ja till ytterligare en kopp kaffe. 15 år har gått sedan kuppen, som så småningom ledde till att Veckorevyn avvecklade skönhetstävlingen. Konstnären och regissören är på besök i sin gamla hemstad över dagen för att träffa familjen. Pappan som ett år utsågs till Årets näringslivsdiamant i Linköping och mamman som numera befinner sig mest på lantstället i Ödeshög. Familjen flyttade till Linköping när Fia-Stina var ett år och här bodde de tills hon slutade högstadiet.
– Först bodde vi i Ekholmen, där trivdes jag. Sen flyttade familjen till Hjulsbro och där passade vi inte alls in, varken när det kom till politiska värderingar eller livsstil. Eller klädstil. Jag blev mobbad i skolan från dag ett fram till det att jag slutade. Det är väl som Mark Levengood en gång sa: det bästa du kan ge ditt barn är en dålig barndom.
– På något sätt är det väl den klassiska konstnärsuppväxten. Lyssnar du på P1:s sommarpratare så beskriver sig var och varannan person som en outsider med taskig uppväxt.
Hon drar på munnen när jag berättar att jag läst en intervju där hon kallar Linköping för en liten rövhåla.
– Oj då, har jag sagt det? Ja, jag har nog inget positivt att säga om staden.
Fia-Stina som konstnär gräver, rör om och avslöjar förtryck och ojämlikhet i samhället. Hon vill utmana och vidga begreppet konst, tänja gränserna för vad begreppet är och bör vara.
– Att stå upp för rättvisa har jag haft med mig sedan jag var liten. Ser jag en orättvisa måste jag säga till. Mitt konstnärskap utgår alltid från mitt perspektiv, mitt liv, min kamp. I dag ser jag många konstnärer runt om kring mig som utgår från andras perspektiv och jag tycker inte att det känns riktigt ärligt.
På min fråga om vad hon jobbar med just nu säger hon kort och gott, inget. Efter förra årets dramadebut ”She’s Wild Again Tonight” med Shima Niavarani och Gustaf Norén i huvudrollerna, har hon haft så kallad ställtid.
Sedan flera år tillbaka har hon gjort en slags konstnärlig analys av Strindbergs ”Fröken Julie”, långfilmsdebuten var sista delen i en filmtriologi. I ”She’s Wild Again Tonight” utför hon en feministisk operation av Strindbergs galna fröken, vänder och vrider på genus och karaktärer.
– Mitt feministiska perspektiv kommer från att jag är kvinna. Jag är medveten om min position utifrån ett intersektionellt perspektiv, att parametrar som kön, sexualitet, klass, och etnicitet avgör min roll i samhället. Min lillebror var autistisk, normkritik ligger mig varmt om hjärtat. Min dotter är till hälften svart, det gör mig än mer engagerad i frågan om rasism.
Nyligen flyttade hon tillbaka till Sverige och Stockholm efter att ha bott i New York i åtta år. Mycket har förändrats menar hon, staden har blivit både mer amerikaniserad och gentrifierad. Hon skräms av utvecklingen på det politiska planet.
– Rasismen är mycket mer öppen i dag, det känns hotfullt. Det är svårt att hantera. Jag vet inte på vilket sätt jag kommer att jobba politiskt framöver. Det här som händer med Sverigedemokraterna, att det sitter ett öppet rasistiskt parti i riksdagen känns helt oförståbart. Det är något som inte stämmer med Sveriges självbild.
Fia-Stina menar att vi inte både kan vara solidariska och bry oss om andra länder, samtidigt som vi går med på dagens politiska diskussioner. Som exempel tar hon vapenindustrin.
–Vi ser oss som ett fredligt land samtidigt som vi sysslar med vapenexport. Ta till exempel Saab i Linköping som tillverkar vapen som de sedan exporterar. Vapen har en funktion och det är att döda människor. Det går inte att sälja vapen och sedan förfasas över att de används. Linköping borde skämmas.
Till dess hon har kommit på vad hon ska göra med alla de texter och synopsis som hon skriver, kommer Fia-Stina att fortsätta gå till sin ateljé varje dag. Sätta sig i den vita soffan, vid det vita skrivbordet. Lämna och hämta sin dotter på dagis, steka köttbullar. Fortsätta att vänja sig vid att bo i Sverige.