Essäpriset heter John Landquist pris och instiftades 1991 till minne av litteraturkritikern John Landquist. Martin Kylhammar har skrivit flera essäböcker, bland andra "Pojken på vinden" (2010) och "Den tidlöse modernisten" (2004).
Just nu arbetar han på en ny bok med arbetsnamnet "Från Nobelpris till Ikea, en bok om den svenska modellen" tillsammans med franske kollegan Sylvain Briens från Sorbonne. Briens kommer också att vara gästforskare på LiU nästa läsår.
– Forskarutbyten är så viktiga, och inte bara med angosaxiska forskare, säger Martin Kylhammar som själv är inriktad på Frankrike och fransk kultur.
Men i dag handlar din essä om Nobelpristagaren Verner von Heidenstam, ett ämne som du ständigt återkommer till. Varför?
– Ja, jag blir aldrig av med den där karln, ha ha. Jag har skrivit om honom i 30 år och har läst allt han skrivit flera gånger. Ändå blir jag oupphörligt överraskad av honom vid varje omläsning. Det är därför han inte slutar att fascinera.
Och varför är ämnet Heidenstam och utlandet?
– Jo, det finns ju en schablonbild av att han är svenskhetens skald, men den stämmer inte. Han avskydde flaggstänger och svenska flaggan. Flaggstången på Övralid är ditsatt efter hans död. Och knätofs och folkkultur var heller inte hans grej. Han tog däremot gärna parti för det österländska och muslimska, till exempel i romanen "Endymion".
Heidenstam levde 1859 till 1940 och fick Nobelpriset i litteratur 1916. Han flyttade många gånger i sitt liv och var ofta på resande fot, men från 1925 blev han bofast på Övralid, norr om Motala, som han låtit bygga efter egna ritningar. Där drabbades han av skrivkramp och senare demenssjukdom.
Två kontrollfrågor: Var Heidenstam nazist?
– Nej, den som påstår det är bara obildad.
Men var han nationalist?
– Nej, han var periodvis intresserad av det svenska, det nationella, men det var vissa värden han värnade, nämligen rösträtt, demokrati, bildning och kultur och menade att de skulle ge allmän välståndshöjning. Han avskydde det som i dag kallas populism.
– Och han var en stor fredsvän och helt emot nationalismens aggressiva sida som fanns även på hans tid. Vid unionsupplösningen mellan Sverige och Norge 1905 var han för att det INTE skulle bli en väpnad konflikt. Likadant under första världskriget, han pläderade aldrig för att Sverige skulle gå med på Tysklands sida eller något sådant.