Detta är något så ovanligt som en vuxenbok i stallmiljö. En en släktroman som sträcker sig över fem decennier och flera generationer. Men där centrum är den speciella och starka Lucilles hästgård någonstans i Östergötland. Männen är ofta de varma och kvinnorna kalla.
Hit återvänder den vuxna dottern Kristin med en bandspelare för att göra ett radioprogram. Allt börjar i en nästan surrealistisk hästbegravning med champagne och fint folk. Snart nystas flera olika historier upp och verkliga händelser som Palmemordet och Vietnamrörelsen vävs listigt in.
Hyllad roman
Författaren Gertud Hellbrand är 40 år och bor själv på en hästgård på Vikbolandet. Hon är också skrivarlärare på Bona folkhögskola i Motala.
Hennes hyllade roman väckte stora diskussioner i bokcirkeln, som mer än gärna travade med henne längs alla vindlande stigar.
Joachim Törnfeldt erkände direkt:
– Det är INTE en bok som jag skulle ha valt själv. Nej, jag gillar exotiska miljöer, fantasy, andra kulturer... Men den var definitivt intressant att läsa. Framförallt spelet mellan generationerna. Det är en väldig massa trådar, många knyts ihop på slutet, men inte alla, och så ungefär är ju livet!
Christel Aurelius var så gripen av vartenda människoöde att hon utbrast:
– Jag är väldigt positivt överraskad, jag är ju inte speciellt intresserad av hästar, dessutom får jag astma av dem. Men jag fastnade direkt. Det är mer en relationsroman än en hästroman och jag är fascinerad av Gertrud Hellbrands berättarteknik. Hon börjar och slutar här och nu och så är det en massa småhistorier däremellan.
– Jag är väldigt berörd av den och funderar på hur man kunde ha hjälpt dem! Kanske är jag lite yrkesskadad, skratt... (som pensionerad disktriktsläkare)
"Hemskt kul"
Birgitta Elwing är gammal hästtjej och sa:
– Jag hade nog ändå inte valt den själv, det är ju det som är så roligt med en bokcirkel som den här. Jag vet inte om andra kan tycka att det är för mycket om avel, men för mig var allt i hästmiljön igenkänning och glädje. Men framförallt är det ju en familjeroman, hela livet ÄR ju ett relationsdrama.
– Det var hemskt kul att läsa boken, den har ett fantastiskt språk och jag rekommenderar den verkligen.
Karin Ederö är lärare till vardags och hade hoppats på en hästroman till sina elever som växt ur barnböckerna:
– Men, nej, till skolelever tror jag inte att den passar. Den är läsvärd men den kräver sin läsare. Jag brukar läsa fort och sträckläser oftast böcker. Nu fick jag stanna upp, tänka, läsa om. Hon växlar berättarperspektiv och jag fick riktigt resonera med mig själv, varför gör hon så? Vissa passager var så vackra, så otroliga, nästan som poesi.
Mockade och tänkte
Anna Tjäder, som faktiskt jobbar med hästar, sa:
– Ja, jag fick också resonera med mig själv, boken kräver sin läsare på så vis att om man läser för snabbt så missar man mycket vackert. Jag bearbetade mina tankar när jag mockade i stallet! Den är absolut läsvärd, men jag fick anpassa mitt eget sätt att vara och läsa och sen go with the flow.
– En passage i boken kanske inte leder nånstans, den bara är där som en sidohistoria, men så är det ju i livet också.
Annars brukar jag ha svårt för när vuxna ska göra upp med sina föräldrar i böcker, ensidigt och utan att se sitt eget ansvar. Men här kändes det inte så.
Jävulens advokat
Jan Holmbom högg till:
– Då får jag vara jävulens advokat. Jag får känslan att författaren berättar detta på distans, kyligt. Så att jag som läsare också blir distanserad. Det blev till sist en frustration, det händer så mycket, men jag tänker, jaha, där dog hon och där hände det...
– Samtidigt. Mitt i allt så blixtrar det till! Det är meningar som är så perfekta att jag var tvungen att läsa dem högt hemma.
Får jag läsa ett stycke?
Så läser han sidan 345 om hypokondri och alla nickar och ler instämmande: "Pappa kunde rentav skrämmas av bristen på symptom. Under vintern började han oroa sig över att han ännu inte blivit sjuk..."
– Det där är ju du, sa min fru, när jag läste för henne! Bara den sidan är värd boken!
Jakob Carlander knöt ihop trådarna efter en diskussion som var lika rik som romanen:
– Det är ett generationsdrama, att det också är ett relationsdrama blir liksom så av bara farten. Jag är väldigt tagen av början och slutet. Hästdop och hästbegravning, Norrköpingssociteten... allt är så perfekt skildrat. Scenen när Kristin ligger i gropen, avkastad, och vill bli hittad. Av mamman, så tolkar jag det, som vi terapeuter brukar sägLmamma, mamma, mamma. Och allt som sker däremellan... En väldigt, väldigt bra bok som tar sin tid att läsa.
"Veterinären" kom ut 2014 och finns nu i pocket.