Alireza och hans son Shayan Mollaei har samma tanke kring vad som är viktigt på Parisien. Kvalitén på maten, drycken och bemötandet tummar de aldrig på.
1987 jobbade Alireza sin första dag på Parisien. Han minns potatissäcken som ställdes framför honom och uppgiften: skala dem. Efter potatisen var det dags för en lika stor säck med lök.
Från potatisskalandet tog han sig vidare och sedan 2008 äger Alireza restaurangen. Därimellan har han haft alla tänkbara roller. Är kocken sjuk kan han själv hoppa in i köket, Alireza kan laga alla rätter på menyn. Behövs det hjälp med disken så ställer han sig vid kranen.
– Jag försöker se till att personalen kommer med glädje till jobbet. Gästerna ska känna sig som hemma när de kliver in. Gästerna är våra vänner, säger Alireza.
Om han blir sjuk eller är bortrest så är det sonen Shayan som tar över. Han har ett annat heltidsjobb, men är redo att rycka in när det behövs. Shayan föddes i princip på restaurangen och har hjälpt till på Parisien i hela sitt liv.
– Det är jätteroligt. Den här branschen har man någon speciell hatkärlek till. Mest kärlek, men ibland så är det svårt att ta sig ur när man väl börjat. I och med att jag är uppvuxen här har jag sett hur pappa har jobbat, säger Shayan.
När han var runt 18 år började han själv jobba på restaurangen och trots sina 32 år har han varit i branschen länge.
– Det är skönt att känna sig hemma. När jag kommer hit så är det inte ett jobb för mig. Jag behöver inte ens fundera, jag kan hela menyn i huvudet och alla viner vi jobbar med. Jag vet vad som går ihop med vad.
Menyn på Parisien ändras inte ofta. Gästerna vill ha samma som det brukar vara. Sniglarna är en klassiker som funnits med länge.
När man kommer in i restaurangen känns det lite som att göra en tidsresa. Möbler, väggar och tavlor påminner om en svunnen tid. Ur högtalaren flödar Édith Piaf. Menyn är inbunden i en brun läderpärm.
– Vi har valt medvetet att behålla den här lite antika och rustika känslan. Man får en fransk touch. Det är inte stora glasväggar och modern inredning överallt, säger Shayan.
Alireza Mollaei är väldigt stolt över sin mat. "Vi har våra hemliga recept och dem lämnar vi inte ut."
Alireza börjar närma sig pensionsålder. När gästerna oroar sig över hur det ska bli med restaurangen så lugnar han dem och säger att han ska fortsätta driva Parisien så länge han är frisk.
– Men samtidigt har jag mina egna barnbarn och jag vill vara nära och ta hand om dem också. Jag var borta en del under mina barns uppväxt. Jag var i närheten, men mest här på restaurangen, säger Alireza.
– Det är det jag menar med hatkärlek, att det är väldigt mycket man får offra, säger Shayan.
– Min fru säger att jag är gift först med restaurangen, sedan med henne, säger Alireza.
– Vi har inte kunnat fira födelsedag, nyår eller alla hjärtans dag. Han har alltid jobbat, fyller hans fru Mitra i.
Sedan 1987 har Alireza Mollaei jobbat på Parisien. Han började med att skala potatis och tog 2008 över som ägare.
I över 30 år har Alireza varit på restaurangen i princip sju dagar i veckan. Det finns alltid något att göra, även de dagar matsalen är stängd. När Shayan har sett hur hans pappa har jobbat dag ut och dag in har varningsklockor ringt om huruvida han själv ska bli likadan. Samtidigt som han inte vill släppa det fina som pappan byggt upp.
Kommer du ta över Parisien?
– Vi har diskuterat det. Jag tror inte att jag kommer att ha samma engagemang som pappa haft. Jag vill inte offra så mycket den dagen jag själv får barn. Pappa har sagt att han gjorde det här utefter sina förutsättningar och att jag får välja helt fritt. Det tycker jag är väldigt skönt, att jag inte har den pressen, säger Shayan.
Så än är inget bestämt om restaurangens framtid. På något sätt vill Shayan ändå hålla sig kvar i branschen, för han tycker att det är väldigt roligt att jobba med restauranger.
– Vi får se hur det blir när jag går i pension, säger Alireza.
Många Linköpingsbor har mött Alireza Mollaei bakom bardisken innanför entrén på Parisien. Vad som ska hända med restaurangen när Alireza går i pension är inte bestämt än.
Det har verkligen inte bara varit slit under Alirezas år med restaurangen. Parisien har varit grunden för det liv som hans familj byggt i Linköping. Innan han kom till Sverige var han civilekonom och jobbade som revisor.
– Jag hamnade på ett bananskal in i restaurangbranschen. Så fort jag sätter min fot på ett nytt arbete, så måste jag gå till botten med det och lära mig från grunden.
Vissa gäster har träffat Alireza på restaurangen sedan sena 80-talet.
– Om han inte är här kan de fråga mig "Han den lite kortare mannen med mustaschen som var så trevlig, är han kvar?", säger Shayan.
– Jag har gäster jag serverat länge. Många familjer har kommit hit med barn i barnvagn. Sedan har barnen växt upp och firat sin förlovning här på restaurangen. Det blir mycket känslor ibland, och det känns i hjärtat när man ser barnen växa upp, säger Alireza.