Vi träffas på en däckfirma i Hackefors. Att vi gör det tjänar två syften: Dels behöver Jonas byta däck på bilen och dels är hans sommarpratande vid tiden för intervjun en hemlighet som inte ens hans familj känner till. Då blir den avskilda däckfirman en bra plats att prata ostört på.
– När jag fick reda på det kändes det häftigt och coolt att få chansen, men snabbt skapades en nervositet och en känsla av ansvar – nu har ju folk röstat på mig och då vill de ju ha någonting bra att lyssna på.
Det Jonas framförallt ska berätta om är vad som hände i maj 2013 och hur det skulle komma att förändra hans liv för alltid.
– Jag vaknade upp på morgonen av att min fästmö höll på att ge sig iväg. Hon hade en lurig blick och jag kände att något var på gång. Strax efteråt ringde min kompis och ville mötas. När jag kom dit stod ett stort gäng av mina vänner där, det var dags för svensexa.
Efter en frukost på ett hotell åkte gänget till en kampsportslokal. Jonas fick byta om och träffa två instruktörer som visade hur det skulle gå till.
– Jag var ganska dålig och kände att det var svårt att hantera det där.
Vid ett tillfälle höll instruktören Jonas i ett nackgrepp och vrider om. Det knakar till. Nacken bryts.
– Det är som att dra ur sladden ur en lampa, kroppen bara slocknar. Det går på en sekund.
Jonas skriker till och hans kompisar förstår direkt att något är fel. Skriket kommer inte för att han känner smärta utan för att han inte känner någonting alls.
Han förs med ambulans till sjukhuset. Under första natten får han ligga i en sträckbänk med vikter i nacken i ett försök att få nerverna att hoppa tillbaka. Dagen efter opereras han men ingenting går att reparera. Han är förlamad i 90 procent av kroppen, från bröstvårtorna och ner.
– Jag inser rätt snabbt att jag aldrig kommer kunna gå igen. Det är så tydligt för mig att min kropp har slocknat. Det här kommer inte bli bra igen, nu slutar det här livet.
Jonas fick stanna kvar på sjukhuset i sex månader. Kyrka, festlokal och bröllopsresa fick avbokas. Nu handlade det om att överleva och att anpassa sig till sitt nya liv.
– Någon vecka innan skadan sa min fästmö och jag till varandra att det här skulle bli det bästa året i våra liv. Vi skulle gifta oss, jag skulle få fast jobb och vi hade flyttat in i en jättefin lägenhet.
Ett år efter olyckan ville Jonas börja arbeta igen. Trots att han aldrig hann skriva på något kontrakt så tyckte rektorn på skolan där han skulle börjat jobba att han skulle få komma dit. De första två åren jobbade han 25 procent men nu har han gått upp till halvtid.
Varje gång Jonas rör på armarna blänker det till från hans vänsterhand. Där sitter en vigselring.
– På hösten 2014 blev det till slut av. För många är bröllopsdagen den största dagen i ens liv och så var det även för oss, men efter all den ångest över bröllopet som inte blev av var det också en så viktig punkt att klara av. Och det blev till slut bättre än vi hade kunnat drömma om.
Han ler när han tänker på det.
– Jag tänkte mycket under tiden på sjukhuset att nu blir jag lämnad, det är ju ingen som vill leva med det här. Men hon stannade kvar som den hjälte hon är. Hennes liv blev ju också helt omkullkastat med min skada. Vi fick bygga om vårt hem och vi har regelbundet assistenter hemma hos oss. Det går inte att beskriva vad hon har betytt för mig.
För ett och ett halvt år sedan fick paret en dotter.
– Nu är vi där vi ville vara. Det blev lite försenat och lite annorlunda men nu är vi gifta, har barn och jobb. Vi har ett talesätt i vår familj: det finns de som har det svårare än oss och det kunde slutat betydligt värre för mig. Vi mår bra, jag mår bra.