Gunnar Elfström är en populär författare och föredragshållare i Linköping. "Folk är snälla mot mig", säger han.
"Fint och Schangtilt" – så heter Gunnar Elfströms senaste bok och den släpps på lördag, med signering i Linköpings Bokhandel. Genom åren har det blivit ett tjugotal böcker om Linköpings historia – och över 800 artiklar i Corren. 876 för att vara exakt.
Detta av en författare som inte ens är från Linköping. Gunnar Elfström flyttade till staden först 1982.
– Det kanske är just det som är förklaringen till mitt intresse för Linköpings historia. Jag ville ju lära känna den ort jag kom till, kommenterar han.
Som före detta chef för Gamla Linköping och stadsantikvarie tar många av Elfströms texter avstamp i en gammal byggnad. Men att skildra människorna som bott i husen är minst lika viktigt för honom.
– Att bara skriva om arkitektur skulle inte vara så spännande. De flesta av oss är mer intresserade av människor och människoöden. Det första artikeln jag skrev i Corren 2005 handlade om Putte Svärd, Gottfridsbergaren som alltid rimmade. Den andra om kusken Klidrunten. Det var så allt började, med gamla Linköpingsprofiler.
Gunnar Elfström får ofta höra att Linköping var bättre och finare förr. Själv tycker han att man ska vara försiktig med sådana slutsatser.
– Det är en kontinuerlig förändring det handlar om. Man ska till exempel komma ihåg att de vackra jugendhus, som många uppskattar nu, kunde byggas genom att man först rev andra, äldre byggnader. Och synen på hus förändras med tiden – många av stadens finaste hus kritiserades av sin samtid när de byggdes. Det är nog så att de flesta människor har svårt att uppskatta hus som byggs efter att man själv har fyllt 30.
Med det sagt så tycker Gunnar Elfström att det är angeläget att bevara gamla hus.
– Det är viktigt för människors trygghet och för att bevara stadens karaktär. I den allra mest centrala delen är det viktigt att hålla skalan. Ett idiotstopp tror jag inte på, men innan man river något måste man ta reda på varför det ser ut som det gör.
Det hade inte stadens politiker gjort när två av stadens viktigaste byggnader revs 1925–26, nämligen de hus där stadens store son Jacob Berzelius hade bott. Ett låg på Trädgårdstorget, det andra på Östgötagatan.
– De två husen borde aldrig ha rivits. Men de styrande hade inte informationen om kopplingen till Berzelius när rivningsbeslutet fattades. Husen hade kunnat betyda så mycket för Linköping; Berzelius är ju den tveklöst mest kända personen som fötts i Östergötland. Åker du till Paris hittar du Berzeliusgatan, på universitetet i Barcelona finns en porträttrelief. Han är en världskändis, säger Gunnar Elfström.
Rydfors butik på öppningsdagen 31 januari 1949. Det var Linköpings första snabbköp , men snart infördes självbetjäning på många håll i staden.
Elfströms nya bok bygger på artiklar som han tidigare har publicerat i Corren. Här finns kapitel om militärstaden Linköping, om tandläkare och brevbärare, rasbiologer och nykterhetsivrare, stenhuggare och handlare, kägelbanor och fallskärmshopp – och en hel del annat. Titeln "Fint och schangtilt" är ett citat från en livgrenadjär som i Corren 1922 berömde de nybyggda kasernerna, som då ansågs vara modernast i världen.
Frågorna i ingressen då? Jo, under elens första decennier betalade Linköpingsborna en fast avgift per ansluten glödlampa – att släcka dem lönade sig inte. Debattartikeln med rubriken "Kaninafvel i hvarje hem" publicerades i Corren 1910 som ett förslag på hur familjens matkostnader kunde sänkas i rådande dyrtider.
1 oktober 1955 var det långa köer till Systembolaget i Linköping. Det var den första dagen efter motbokens avskaffande.
Den första första Saaben byggdes i Linköping och avtäcktes 10 juni 1947.
Det gamla gasverket i Linköping låg vid Järnvägsparken. Bild från cirka 1895.
Malte Månsson var en känd profil och företagare i Linköping. Bild från 1953
Slakthuset i Linköping 1930.
Gunnar Elfström släpper på lördag sin nya bok, "Fint och schangtilt", på Dibb Förlag.