Få skribenter rör sig så hemtamt i populärkulturens alla vrår, välkända som okända, som Fredrik Strage. Nånstans mellan 600 och 700 krönikor har han spottat ur sig i DN sedan han började skriva där 2004. När han samlat några av sina bästa alster i bokform är titeln också en självklar popkulturell referens. I Strages fall en blinkning och homage till belgiska synthbandet Front 242.
– Jag gillar ju dem så därför fick det bli det. Sedan är det ett snyggt tal också. En annan förebild var de här böckerna som fanns i jultidningskatalogerna. ”Carl Gustaf Lindstedts 666 Roliga historier” och ”De 666 bästa fräckisarna” och sånt, säger Fredrik Strage.
Hittade du nån röd tråd när du skulle göra urvalet till boken?
– Jag märkte att de texter som har ett värde i efterhand, de som är roligast att läsa även när det gått tio år, är de som handlar om mina vänner eller min familj eller barn. De känns allmängiltiga på ett annat sätt än att Kanye West släppt ett nytt album. De som verkligen blivit bra är de som kanske tar sin utgångspunkt i popkultur men de säger nåt annat. Det blir ytterligare en dimension.
En av Fredrik Strages personliga favoriter handlar om George, hans barndomskompis från Linköping som, likt andra vänner som Hipster-Kristofer eller Metal-Christoffer, ofta förekommer i krönikorna. Tillsammans med George har Fredrik Strage länge dyrkat Robyn och för att göra en låååång utläggning kort handlar krönikan om då en dumpad och deprimerad George flyttat hem till sina föräldrars källare i Johannelund och avundsjuk på Fredriks glamourösa liv missar att Robyn ringer på dörren för att hämta en Porsche som hennes pojkvän köpt. Robyn fikar sedan i trädgården med Georges föräldrar medan han sitter i källaren och tittar på Stargate Atlantis.
– Den känslan av total misär. Du missar din idol trots att hon ringer på dörren och du öppnar men fattar inte att det är hon. Den missen är så monumental. Tror många kan relatera till den, skrattar Fredrik Strage.
Du skriver ofta om dina vänner.
– Min fru säger att jag är som Carrie i Sex and the city som alltid skriver om sina polare.
Gillar de att bli omskrivna?
– De älskar det! Jag låter dem ofta titta på texten i förväg om det är nåt känsligt. Flera av dem är grava narcissister så de tycker bara det är kul att vara med. Det är ett trick jag använder också. Det är lätt att utveckla ett narcissistiskt drag om man är krönikör men du kan dölja det genom att skriva om vänner som är mer narcissistiska än du själv. En bra taktik som gör att du själv framstår som ganska vettig.
Fredrik Strage lämnade Linköping 1992 men betonar att han fortfarande tänker på Linköping som hemma, att han ofta är på besök och att uppväxten var harmonisk.
– Jag trivdes i Linköping och gör det fortfarande. Saknade egentligen ingenting där. Det fanns så mycket konserter. Platens hade en Acid jazz-klubb på 80-talet. Det är ganska avancerat för att vara svensk landsort. Vi hade Rock D´Amour som fixade massor av spelningar och Foo Bar på Ågatan som bokade svinbra DJ:s. Videokafét får man inte glömma. Min kompis George var där så ofta att han fick lön och fick vara VJ.
– Jo förresten, en viktig popkulturell grej fanns inte i Linköping. Den viktiga grejen fick man åka till Norrköping för att handla och det var Dr Martens-kängor. Man fick åka till Look Shop, de annonserade i Slitz och sålde Paisley-skjortor och smala spetsiga rockboots. Mamma skjutsade mig dit för att köpa mina första Dr Martens.
När han i dag tittar på Linköping utifrån och med distans beskriver Fredrik Strage den som en lite märklig stad.
– Den har ingen fast identitet. Väldigt neutral. Det är stor omsättning på folk, många flyttar dit många flyttar därifrån. Linköping är lite som Kungsholmen där jag bor nu. Det finns ingen kliché kring Kungsholmen det är bara en stadsdel. Linköping är bara en stad. Finns ingen sån där goa gubbar grej.
– Det finns ingen direkt lokalpatriotism i Linköping och det tycker jag är ganska mysigt på nåt sätt. Lasse Winnerbäck har skildrat det ganska bra
när han sjunger om tandläkarväder eller om nyponbuskar, nyponbuskar. Lite tråkigt men ändå vackert på nåt sätt.
Vad drog dig till Stockholm?
– Jag var mycket mer finkulturell när jag var 19-20. Tänkte att jag skulle doktorera i idéhistoria eller nåt för det var det jag läste när jag flyttade upp. Sen hade jag väl nån vag idé om att skriva också. Min förebild var Jan Gradvall, jag tyckte han var galet bra och det tycker jag fortfarande. Jag kände inte honom i Linköping, han var ju nio år äldre. Det är märkligt hur mycket folk som kommer från Linköping egentligen och delar av Linköping som aldrig uppmärksammats.
– Ta hela noise- och industrimusik-scenen kring kring skivbolaget Cold Meat Industry. Ett superunderjordiskt skivbolag som ger ut noise-musik som grundades av Roger Karmanik. Han började med det i slutet av 80-talet och de är kända över hela världen. Det har verkligen funnits en undergroundkultur i Linköping.
Hela populärkulturen där du befinner dig är ofta väldigt ålderfixerad. Du är 45 år, har du åldersnoja?
– När jag började skriva för musiktidningen Sound Affects berättade John L Byström som var chefredaktör där att han var 40. Jag tyckte det var helt otroligt och hade svårt att ta in det. Att man kunde vara så gammal och ändå gilla musik men han var ju svincool! Han hade garanterat fortsatt om han fått leva.
– Idag är kanske inte musik det som främst förknippas med unga människor. Rockmusik är snarare nåt för äldre och så länge det kommer ny musik jag berörs av vill jag fortsätta skriva om den.
Hur ser du på kravet att vara roligt och intressant hela tiden? Du ska leverera varje vecka. Är det pressande?
– Av det jag håller på med är det krönikorna som ger mig mest ångest. Det finns inget annat som ger mig lika mycket press. Ofta har jag en idé när det är en vecka kvar. Då går jag omkring och marinerar den men precis som för alla krönikörer är det ibland bara ren panik. Jag tycker att 1/3 av krönikorna är rätt ok, 1/3 är jättebra och en 1/3 helt jävla briljanta.
– När jag får till det är jag snuskigt nöjd med mig själv. Om jag själv sitter och garvar åt nåt jag skrivit så vet jag att det är roligt. Om min fru drar lätt på munnen när hon läser igenom det då vet jag att det är svinkul. Hon är ganska hård.