Det är ett sparsmakat men ändå brutalt mörker som INVSN möter publiken med när "Love's like a drug" inleder spelningen i The Crypts lilla sal. Det är väldigt talande för den riktning bandet tog på sin nysläppta skiva "The beautiful stories", där de gick från mörk men ändå lättlyssnad pop, till att verkligen plocka fram de allra svartaste och mest industriella elementen i sin musik.
Och konserten går i det spåret fullt ut, oavsett om det är de nya låtarna eller några av de gamla, svenskspråkiga låtarna som plockas fram. De senare håller fint, även i de här arrangemangen. Det blir en riktigt stämningsfull helhet.
I vissa stunder kan det bli lite för mycket av det karga, och INVSN kunde gott slängt in ytterligare någon av de mer melodiösa låtarna de presterat.
Sångaren Dennis Lyxzén är fortfarande en av de främsta frontpersonligheterna i Sverige, och han jobbar stenhårt genom hela spelningen. Han dansar och kastar sig själv över hela scenen. När det kommer till energi är det få som kan matcha honom. Hans mellansnack förtjänar ett extra omnämnande. Ofta blir de till veritabla brandtal – inte minst introduktionen till "Vårt blod" som växer till en frustande attack.
Till extranumren plockar INVSN fram "#61" som kan vara en av de mest underskattade låtarna på hur många år som helst. Där och då i cirka tre minuter är INVSN världens bästa band och scenen på The Crypt det enda som betyder något. Sen blir de bäst igen när de avslutar det hela med den nya, obskyra "Valentine's day". Det är ett smärre mysterium att INVSN lämnade den utanför "The beautiful stories".