Annika Sandström Miciol är först i kön för att få sitt nyinköpta exemplar signerat av författaren Sami Said.
Därefter har det gått som smort, som man brukar säga. Samma år belönades Sami Said med Sveriges författarförbunds debutantpris "Katapultpriset", "Stora läsarpriset" och nominerades till BT:s debutantpris. Redan året därpå gav han ut sin andra roman Monomani och blev sommarpratare i P1. 2018 kom Människan är den enda staden som belönades med Aftonbladets Litteraturpris och han fick ta del av Albert Bonniers Stipendiefond för svenska författare. 2019 gav han ut barnboken Äta gräs med illustrationer av Sven Nordqvist. Nu är han aktuell med Satansviskningar (2023) som nominerades till prestigefyllda Augustpriset.
Men Sami viftar bort mitt långa hyllningstal och förstår inte uppståndelsen. Han blir tyst en stund, ler underfundigt och fortsätter:
– När jag åkte hit hade jag en väldigt dålig känsla i magen.
För intervjun?
– Nej!
För att komma till Linköping?
– Jag kom på att jag åker hit för att jag är författare och får katastroftankar.
Kan du inte njuta lite av priserna, fina kritiken och att så många vill läsa dina böcker?
– Nej, jag tänker att det här kommer aldrig hålla. Samma sak när jag såg den här stora bokhandeln mitt i centrum. Hur ska dom klara det här?
Det var enklare i början. Ju längre han håller med skrivandet desto mer inser han sina egna brister, förklarar han och pekar på min tekopp:
– Du kommer att ångra det där.
Jag har inte plockat upp tepåsen och Sami är mån om att mitt te inte ska bli beskt. Han har inte många laster. Utom dyra, kinesiska teer. Vi båda har valt ett grönt kinesiskt te för 35 kronor koppen och jag gissar att Sami är föga imponerad.
– Man ska väl inte vara hedonist men jag var tvungen att ha något nöje. Du vet, enligt ett kinesiskt ordspråk häller man ut den första koppen, andra koppen ger man till frun, tredje till sin gäst och den fjärde till sig själv. Men den fjärde i kannan är ju också den godaste, tillägger han finurligt.
Sant! Enklare i början sa du och numera måste du påminna dig själv om att du är författare?
– Ja, först var allt bara kul. Mina kompisar säger ”du var mycket roligare när du skrev första boken. Då tog du allt som ett skämt!” Men sedan, alltså för varje bok förväntas jag veta mer om vad jag håller på med!
Som vad?
– Plötsligt blir jag inbjuden att tycka till om vad som helst. Som ”vill du vara affischnamn för kampen mot hemliga partibidrag?” och liknande. Någon gång föreslog jag att de skulle ta Jan Guillou i stället. Han sitter ju i ”stora rummet”.
Var sitter du?
– I ”lilla rummet”. Många identitetsfrågor finns i det här rummet. Vi placerades där allesammans. Eller placerade oss själva. I stora rummet sitter de stora, vita manliga författarskapen och talar om livet och döden. Där vill alla vara.
De har tolkningsföreträde, menar du?
– Ja, medan vi i lilla rummet pratar om vår kultur och uppväxt. Men det är en förändring på gång.
Vad fick dig att börja skriva?
– Jag väntade på att någon annan skulle skriva om hur det är att leva mellan mina två olika kulturer, den muslimska och svenska. Till slut gjorde jag det själv.
Din debut Väldigt sällan fin handlar om Noha som studerar på Linköpings universitet, liksom du själv. Vad pluggade du?
– Jag har en pol. mag. i statskunskap och en fil. kand i religionsvetenskap. Tänkte bära kostym och slips. Gjorde praktik i Genève och allt. Vuxet! Men så blir inga böcker skrivna, insåg jag.
Henrik Wallheim, Johan Hagesund, Sami Said och Anna Hougström dröjer sig kvar för lite eftersnack i bokhandeln.
Romanens Noha lämnar familjen i Göteborg med en skur av förmaningar om att aldrig skämmas för sig, inte glömma att han är eritrean och muslim. Han njuter av ensamheten, läser religion, böcker om Eritrea och påminner sig själv om att äta. Men snart är det slut på friden. De andra studenterna förbarmar sig ideligen om honom. Han ska tas om hand. Eventuellt är det också synd om honom. Äter han verkligen inget kött? Dricker han ingen alkohol alls? Här, bland självutnämnda flickvänner, galna festprissar och plötsliga muslimkonvertiter får Noha inte vara ifred för någon.
Alltsammans är dråpligt och humoristiskt skildrat med Saids omisskännliga språkbruk och gestaltande berättarteknik. När Noha efter farfaderns död, reser med sin far till Eritrea ställs frågorna om tillhörighet och identitet på sin spets. I de följande romanerna; Monomani (2013) och Människan är den vackraste staden (2018) lämnar Sami Said det drastiska, komiska tilltalet och rör sig mot ett större allvar.
Satansviskningar (2023) utspelar sig på en internatskola i en namnlös och avlägsen öken. Hit skickas besvärliga flickor. På skolan härskar Föreståndaren som isolerar eleverna för att sedan bygga dem på nytt: ”Skynda att ändra på er. Den yttersta dagen är nästan här.” Men Nadine kan inte. Satan viskar hela tiden i hennes huvud.
Många läsare på plats när Johan Hagesund samtalar med författaren Sami Said i Linköpings bokhandel.
Du har lämnat det lätta anslaget och skriver mer suggestivt, ofta allegoriskt med mytologiska och filosofiska inslag men även om motstånd och maktkamp. Berätta hur det kommer sig?
– Det är väl rimligt att varje bok ska ha sin egen röst. Det vore tråkigt om jag skrev på samma sätt. Jag brukar tänka att de är i olika musikstilar. Nadine är EMO-pop, San Fransisco i Människan… är jazz, och Noha är klassisk musik.
Och språket?
– Det är rösten som bestämmer. Språket blir ett verktyg genom vilket jag berättar. Nadine är en sad girl, San Fransisco är en glad typ, Noha är ironisk. Ok, då måste språket spegla det på något sätt.
Hur är ditt arbetssätt? Växer texten fram för dig i ett flöde och sedan skär du ner? Eller är det mödosamt, ord för ord, noga vägt och på pränt?
– Nej! Det kommer inte bara. Det är svårt att tycka böcker är vackra om man vet hur de kommer till.
Mödosamt alltså? Jag har hört att du sitter på Kungliga Biblioteket mellan åtta och tio timmar per dag och skriver för hand?
– Ja, och ibland undrar jag om jag suttit ett par timmar till den där dagen, hade boken blivit annorlunda då?
Är du aldrig riktigt nöjd?
– Nej, den dagen bör jag nog sluta. Men ibland är det magiska stunder. Det finns något som heter ”änglablod” i Satansviskningar. Om man dricker det blir man förlåten. Jag tänkte mycket på problemet med förlåtelse. Att det går så enkelt att säga, men förlåtelseakten är sällan proportionerlig till skammen och känns som en genväg. Det går för lätt och jag ville försöka fånga det.
Sami Said underhåller en nöjd publik hos Johan Hagesund i Linköpings bokhandel.
Du skriver gestaltande och i indirekt anföring, aldrig med repliker. Jag är förtjust i ditt sätt att berätta, men det skapar en viss distans mellan text och läsare. Hur tänker du kring det?
– I min första bok tyckte jag det var svårt att skriva repliker som var värda att läsa. Ofta när jag läser böcker känns det som att man kunnat skippa de här tre sidorna med repliker.
”Pladdrigt” och tillför inget, menar du?
– Ja. Skriv nu inte att det är något trolleritrick när jag resonerar om det, men jag tycker man kan upphöja samtal genom att inte skriva ut dem som repliker och snarare klipper ut dem som collage. I perfekta TV-serier är det kanske två, tre repliker och sedan ett klipp. Genom att bestämma att de inte behövde vara realistiska, så fick jag fria händer. Jag är inte bunden av regler för hur samtal ska se ut. Det var ett sätt att ge mig själv frihet, men då måste ju läsaren vara med på det.
Och vad säger dina förlagsredaktörer, får du kämpa för att behålla din berättarstil?
– Eh, det stora problemet genom alla mina böcker har varit detta! Fram till två månader innan utgivningen av Människan är den vackraste staden fick jag frågor från förlaget om vad boken handlade om. Samma sak med Satansviskningar. Jag fick ett redaktörsbrev som löd: ”Ursäkta, kan du förklara vad boken handlar om?”
Sami Said signerar sin senaste roman Satansviskningar som nominerades till prestigefyllda Augustpriset.
Emigrantförfattare och invandrarlitteratur brukar det heta. Med författare tycks det plötsligt viktigt med födelseort och ursprung. Vi säger knappast ”migrationskonstnär” eller ”invandrardansare”. Men inför läsningen av ett litterärt verk är det plötsligt viktigt med ”chilenskt ursprung” och ”född av irakiska föräldrar”. Eller som Sami Said, en tioårig eritrean som kommer till Sverige med mamma, pappa och lillebror:
– Ja, och nu tituleras jag plötsligt ”Botkyrkaprofilen”, förklarar Sami med höjda ögonbryn och räknar upp alla platser han bott på.
Biskopsgården i Göteborg, Linköping, Umeå, Sollefteå, Örebro, Skövde, Lund och nu Stockholm. Just nu arbetar han som samhällsvägledare i Botkyrka kommun:
– Det var ”kritikern” som föreslog det hela.
Vem?
– Min fru Martina. Jag kallar henne kritikern. Hon blev så trött på att ha mig hemma, klagandes över hur svårt det var att skriva. Hon visade platsannonsen och sa ”sök!”.
Du som jobbar så hårt på att få vara för dig själv och arbeta på egen hand. Ändå väljer du ett jobb som är så socialt och offentligt?
– Ja, hm… valde och valde. Martina skrev CV:t. Efter första dagen tänkte jag att jag skulle sluta. Men, nej människorna jag möter är så glada och där får jag höra tack varje dag.
Nathalie Mattsson ser fram emot att ta del av Sami Saids kritikerrosade romaner. Till vardags är hon gymnasielärare i svenska.
Kunskap har alltid varit viktigt. Som liten pojke i Biskopsgården gick han till moskén på lördagarna för undervisning, men smög i stället upp till biblioteket på övervåningen för att läsa religiösa klassiker. Ingen märkte att han var borta. Som vuxen ville han forska inom islam, gå till källorna och bli lycklig. Men att forska innebär också att avgränsa och snäva in. Det var snarare intresset för människorna som lockade och därmed skönlitteraturen. Men innan dess måste han erövra språket. En insikt som kom tidigt:
– Redan på flygplatsen tjatade jag om att de skulle köpa en bok till mig, så att jag hade något att läsa under flygturen. ”Ok då! Vilken?” Jag pekade på en tysk-svensk ordbok och fick den!
Har du något lästips till våra unga läsare?
– Serieromaner! De går fort att läsa. Rekommenderar Alejandro Jodorowskys Inkalen [klassisk fransk science-fiction från 80-talet].
Vad läser du själv?
– Herta Müller! Få texter klarar att bara ryckas ur sitt sammanhang, läsas och njutas av som just hennes. Gertrude Stein har haft stor betydelse för mitt författarskap, det kan jag inte neka till. Hon har lärt mig att man kan göra vad fan man vill. Och så klassikerna, förstås! Jag umgicks med litteraturvetarna på Linköpings Universitet, såg deras litteraturlistor och började läsa. Jag fick köpa en bok i veckan som belöning och då valde jag alltid de tjockaste klassikerna.
Har du något råd att ge alla läsare med författardrömmar?
– Om du kan, låt bli!
Sami skrattar gott, ordnar snabbt till anletsdragen och väntar in nästa fråga. Men innan jag hinner fråga ”varför” citerar han några av Charles Bukowskis råd till blivande författare:
– Han säger något i stil med ”gift dig inte, ha ingen talang och drick mycket".
Men de flesta av Bukowskis råd stämmer illa på Sami Said som är gift, flerfaldigt prisbelönad författare och inte rör alkohol. Jag undrar hur han slipper undan. I Sverige tas man antingen för alkis eller nyfrälst om man tackar nej till alkohol:
– Vet du, jag sa så här: ”Jag börjar slåss om jag dricker sprit.”
Ah, den har jag aldrig provat!
– Men sedan fick jag en kille på halsen. Han svarade: ”Åh, du också?” Sen började han ringa mig varje gång han fick ett återfall, tidiga morgnar! Så jag slutade med det där.
Du får en chans till. Vilket råd ger du till blivande författare?
– Ge inte upp! Eller ge upp, kanske?