Polisutredningen kring dubbelmordet på Åsgatan 2004 är den näst största i Sverige någonsin. Så här såg det ut på Åsgatan kort efter dådet.
Tisdagen den 9 juni 2020 var jag som vanligt på väg till jobbet på Correns redaktion. Klockan bör ha varit strax före klockan 08.00 och jag hade just öppnat dörren till cykelförrådet när det plötsligt ringde på mobiltelefonen.
Jag kände omedelbart igen rösten. Det var en källa som jag litade på och det källan hade att berätta var omskakande: Tidigt på morgonen hade polisen gripit den misstänkta dubbelmördaren. En för mig okänd person, som jag tänkt på nästan dagligen under 16 års tid, satt nu inlåst i polishusets arrestavdelning.
Jag slängde mig på cykeln och trampade så fort jag kunde till Badhusgatan. Med andan i halsen sprang jag upp till redaktionen på andra våningen och berättade vad jag nyss fått veta. Jag var så full av adrenalin att jag inte lyckades logga in på datorn. Jag fick låna en kollegas dator för att skriva den första texten. Det var sannolikt den bästa arbetsdagen i mitt liv.
Vid 14-tiden samma dag förhördes den mordmisstänkte av polis. Han valde att omedelbart erkänna att det var han som dödade åttaårige Mohamad Ammouri och 56-åriga Anna-Lena Svenson genom att utdela knivhugg med en butterflykniv. Mördaren dömdes senare till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning.
Nyligen har den nya Netflix-serien om dubbelmordet på Åsgatan haft premiär. I serien "Genombrottet", som bygger på boken med samma namn, författad av journalisten Anna Bodin och släktforskaren Peter Sjölund, skildras i fyra avsnitt hela förloppet, från de tragiska händelserna på Åsgatan till dramats upplösning.
Serien har regisserats av Lisa Siwe och för manus står Oskar Söderlund. I rollen som spaningsledaren Jan Staaf (i serien kallad John) ses Peter Eggers. Rollen som Peter Sjölund (som kallas Per i serien) spelas av Mattias Nordkvist. En bärande roll, som den uppdiktade journalisten Stina, spelas av Julia Sporre.
Mattias Nordkvist och Peter Eggers spelar huvudrollerna i "Genombrottet".
Själva dådet på Åsgatan gestaltas, tack och lov, på ett återhållsamt sätt. Det man slås av som tittare är att scenen inte spelats in på den verkliga brottsplatsen. Det är förmodligen ett medvetet och etiskt rimligt val med tanke på de sår som skulle kunnat rivas upp om ett stort film-team hade dykt upp på Åsgatan. Det sätter dock tonen för hela serien.
Correns kriminalreporter, Fredrik Quist, sträcktittade på den nya tv-serien "Genombrottet".
Det är väldigt lite Linköping och Östergötland i "Genombrottet". Här och var dyker några flygbilder upp, där det går att skönja domkyrkan och S:t Larskyrkan. Annars är alla utomhusscener inspelade någon annanstans. Det är synd. Några exteriörbilder på polishuset på Garnisonen hade inte skadat! Det hade inte heller gjort något om åtminstone någon av skådespelarna hade pratat östgötska! Det skulle vara ett verkligt genombrott om vår dialekt fick förekomma i annat än komedier.
För den som är någorlunda insatt i förundersökningen framgår det också snart att serieskaparna har tagit sig en hel del konstnärliga friheter. "Genombrottet" är verkligen ingen dokumentär som strikt håller till sanningen, utan bör ses för vad den är: En tämligen fri dramatisering som bygger på en verklig händelse.
Kriminalkommissarie Jan Staaf ledde under flera år utredningen om dubbelmordet på Åsgatan.
En person utan bakgrundskunskap kan lätt få intrycket att det var kriminalkommissarie Jan Staaf som från början till slut skötte det mesta av utredningen helt på egen hand, i hård motvind och motarbetad av chefer. Inget ont om Staaf – han förtjänar vår tacksamhet och respekt för att han lyckades driva utredningen i mål – men det var åtskilliga poliser som under årens lopp deltog i den mödosamma jakten på gärningsmannen. En mordutredning av den här storleken är sannerligen ingen enmansshow.
Till seriens många förtjänster hör inte minst skådespelarinsatserna. Peter Eggers passar utmärkt i huvudrollen som den envise och målmedvetne spaningsledaren som försöker att få sitt privatliv att fungera samtidigt som han känner pressen att lyckas i arbetet.
Peter Eggers spelar spaningsledaren John.
Om möjligt ännu bättre är Mattias Nordkvist i rollen som släktforskaren. Han spelar på ett övertygande sätt det lätt missförstådda geniet som på sitt truliga och lite inbundna vis har svårt att övertyga omgivningen om sin metods förträfflighet. Jag har haft förmånen att träffa den verklige Peter Sjölund och kan intyga att han inte passar in i den stereotypa bilden av den tystlåtne och buttre norrlänningen. Maken till social och verbalt begåvad person får man leta efter!
Verklighetens Dna-släktforskare Peter Sjölund var på plats i Linköping när dubbelmördaren greps. Correns fotograf Victor Bomgren fångade när han fick beskedet på telefon att den gripne Daniel Nyqvists DNA stämde överens – de hade rätt man.
Att serieskaparna har kastat in en fiktiv journalist vid namn Stina, som först arbetar på Corren för att senare hamna på Aftonbladet, bör man ha visst överseende med. Det är bara att acceptera att journalister i fiktionen ofta framställs som samvetslösa nyhetsjägare, beredda att svika varje förtroende för ett scoop. Stina visar sig senare få en avgörande roll i gåtans lösning. Bara ett enkelt konstaterande: Denna del av berättelsen är helt uppdiktad.
Se gärna "Genombrottet"! Det är en välspelad och, ja faktiskt värdig serie om en av de mest smärtsamma händelserna i stadens historia. Den sällar sig till en fin rad av svenska serier som skildrar verkliga brott, som "Lasermannen", "Smärtpunkten" och nu senast "Helikopterrånet".
Men glöm för all del inte att serien till stor del måste betraktas som ren fiktion!