Flowers Must Die har under sina hittills tio år gjort sitt bästa för att inte låsa in sin musik i bestämda format. Istället har de låtit sina ljudslott växa fritt både höjden och längden. Inspiration och influenser kommer från många olika håll: jazz, folkmusik, blues, funk, psykedelia, krautrock, tidig hårdrock, punk och garagerock.
På fredag kommer nya ep:n "Sista valsen" där de fyra låtarna breder ut sig över sammanlagt 38 minuter. Basen är basen.
– Den håller ihop låtarna, men sedan handlar mycket om improvisation. Vi lånar många låtstrukturer från jazz. Personligen skulle jag inte vilja spela i ett band där låtarna inte får förändras, säger gitarristen Jonas Höglund.
Han startade gruppen tillsammans med Rickard Daun som numera bor i London där han bland annat arrangerar konserter och dj:ar. Det är via honom som Flowers Must Die fått kontakt med Rocket Recordings, det engelska skivbolag som ger ut ep:n och det album som ska komma till våren. Genom Rocket har även bandet fått sina första konserter utanför Norden. I början av augusti spelade man i London och på en festival för experimentell musik utanför Oxford. Mot slutet av september är det dags för England igen, då blir det konserter i Bristol och Liverpool.
– Direkt när det blev känt att vi samarbetade med Rocket så fick vi erbjudande om att spela i Italien och Spanien, men det är svårt att åka på enskilda spelningar. Om det ska bli aktuellt så måste det handla om fler konserter, säger Jonas Höglund.
Det senaste tillskottet i sextetten är Lisa Ekelund från Stockholm som sjunger, spelar fiol och hanterar det elektroniska instrumentet theremin. Tidigare spelade hon i psykedeliska hårdrockbandet Katla.
Jonas Höglund menar att hon har gett Flowers Must Die en ny dimension, dels genom sitt fiolspel, och dels genom sin röst. Hennes sång har även smittat av sig.
– Ja, nu sjunger flera av oss andra också. Texterna är inte det primära, vi ser rösten mer som ett instrument och något som skapar stämning, säger han.
Även på scenen så har Lisa Ekelund gett bandet en ny skjuts, menar han.
– Tidigare har vi väl alltid varit intressanta att lyssna på förhoppningsvis, men det var nog egentligen bara vår gitarrist Sven som utstrålade någon sorts karisma på scen. Nu har vi åtminstone två stycken naturliga scenpersonligheter.
Finns det någon skillnad mellan bandet nu och när ni startade?
– Vi har väl utvecklats som musiker. De här åren tillsammans har gjort oss mer samspelta. Det blir ju så när man spelar ihop så länge. Det är ingenting man kan genväga sig fram till.