Redan under förra årets Confederations Cup blev det uppenbart att den brasilianska fotbollseuforin inför stora mästerskap inte är så utbredd som vi kanske skulle vilja tro. Med världens ögon fokuserade på de Sao Paulo och Rio de Janeiro var det flera som tog tillfället i akt och höjde sina röster mot korruption, sociala orättvisor och brister i välfärden. Hemma i Linköping läste dokumentärfilmaren Gustav Skogens om hur hundratusentals människor tågade på gatorna med slagord som ”Det blir inget VM”.
– Jag började undra hur det kan komma sig att ett land som Brasilien kan uttrycka ett sådant hat mot fotbollen. Dessutom insåg jag att jag behövde ett avdragsgillt skäl att åka till VM, säger Gustav och skrattar.
Efter att Gustav Skogens varit i kontakt med medlemmar av mediakollektivet Mídia Ninja sökte han finansiering hos Eastwood, Film i Östs plantskola för unga filmtalanger. Med ekonomin ordnad landade han i Sao Paolo några dagar före VM:s avspark.
– Min plan var att följa medlemmar av Mídia Ninja och berätta deras historia.
Mídia Ninjas livesändningar från de senaste årens omfattande protester får allt fler tittare i Brasilien. Sändningarna görs oftast med en vanlig mobiltelefon, och ”ninjan” kommenterar händelserna direkt, utan något förskrivet manus. Under de häftiga och ofta våldsamma protesterna sägs deras sändningar påminna om actionfilmer snarare än traditionell nyhetsrapportering.
– De har ett väldigt ärligt sätt att rapportera på. De låtsas inte försöka vara objektiva utan skildrar allt utifrån sin agenda, säger Gustav Skogens.
Genom att berätta reportrarnas historia hoppades Gustav också kunna också skildra den stora berättelsen, den om protesterna mot fotbolls-VM. Det tog inte lång tid innan han insåg att situationen var mer komplicerad än så.
– Alla olika grupper kan inte enas om att gå ut och protestera mot VM, och det blir inte inbördeskrig bara för att Brasilien torskar med 7–1. Men verkligheten är för komplicerad för den enkla mediedramaturgi som vi är vana vid.
När vi träffar Gustav Skogens i hans kontor vid Skylten i Linköping har han precis kommit tillbaka till Sverige. På hårddiskarna väntar 1 500 gigabyte film på att gås igenom, märkas upp och slutligen klippas ihop. Han har blivit lovad hjälp med att översätta alla intervjuer från portugisiska.
– Min portugisiska sträcker sig till ”obregado” (tack). Jag känner mig faktiskt inte överväldigad av allt jobb just nu, men fråga mig igen i oktober så får vi se.
Klippen han visar för Corren skildrar protester omringade av tungt utrustade kravallpoliser, som ofta verkar vara fler till antalet än demonstranterna. Tårgasen ligger som en dimma i bakgrunden. Gustav Skogens arbetskläder innefattade både gasmask och skyddsglasögon.
– Poliserna är kända för att skjuta först och fråga sen. Många journalister har förlorat synen efter att ha träffats av gummikulor.
I ett klipp befinner sig Gustav på en mörk gata när en tårgasgranat slår ner bara några meter bort. Ett gäng poliser närmar sig framifrån. Bakom honom hörs rop.
– Efteråt hörde jag att de hade ropat ”Slå sönder hans kamera!”. Vi stod på en av Sao Paolos knarkgator och jag hade råkat filma två av langarna. Men mina kompisar sa att det var lugnt, att vi var från Mídia Ninja.
Folk hade i allmänhet större förtroende för Mídia Ninja än för etablerade medier vilket gjorde att de oftast fick arbeta i fred, berättar Gustav. Värre var mötet med poliserna. Boris Mercado från Peru, en av reportrarna som Gustav följde, blev gripen medelst strypgrepp och fick ta emot rasistiska påhopp av poliserna på grund av sin hudfärg. Så när som på en trasig mikrofon klarade sig Gustav själv bra, de andra sa att polisen lät honom vara för att han var ”gringo”.
– När det började smälla var det svårt att stå emot lusten att springa därifrån. Jag lät kameran rulla, men det blev lite skakigt ibland. Nu gäller det att försöka hitta de där fem sekunderna som går att använda.
Vad det ska bli av filmen är inte klart än. Gustav Skogens nämner olika scenarion, men är noga med att avsluta alla med ”peppar, peppar, ta i trä”. Klart är att resan har varit hans största projekt hittills.
– Jag tror inte att jag har hunnit smälta allt, säger han.
