"Gröna sidan upp", ropade fotbollstränare Bob Lindeman, alltmedan punkrockare Trindeman Lindeman krockade pungar. Hemma i vardagsrummet i Eslöv satt Kalle Lind och lyssnade på mammas lp-skiva.
– Jag var väl fem, eller möjligen sex år gammal. På tv gick Skrållan, Ruskprick och Knorrhane och på dagis hade vi Blommig falukorv. Allt det där samtidigt gjorde väl att jag förstod att här finns det mycket roligt att ta del av, säger han.
Kompisarna lyssnade också på Hasse och Tage och det hände att de gjorde "Guben i Låddan" på roliga timmen.
– Så jag var inte helt isolerad i att tycka att de var roliga. Men jag lyssnade med en annan intensitet. Jag lärde mig saker utantill, citerade sådant som jag själv inte förstod det roliga i, på den lillgamles vis. Där blev jag väl en smula eljest.
Intresset för Hasse och Tage har aldrig lämnat Kalle Lind. När vi får tag på honom över telefon sitter han på biblioteket i Lund och gör research till en biografi om Hasse Alfredson. Lördagen 6 april kommer Kalle till Linköping och ger en föreställning om främst Tage Danielsson i Katedralskolans aula.
– Det handlar förstås om Hasse också, de går ju inte riktigt att separera. Minst halva programmet blir musik med Mimi Terris, en synnerligen begåvad sångerska. Själv ska jag inte sjunga – det är det ingen som är betjänt av. Jag ska kåsera om Tages liv och konstnärskap i allmänhet, och min relation till honom i synnerhet. Och så läsa lite perifert material som förtjänar att dammas av.
Vem är din favorit, Hasse eller Tage?
– Alltså, det finns tre konstnärskap: Hasse, Tage och Hasseåtage, och jag är fascinerad av dem alla tre. I Hasses fall kan man imponeras av mångsidigheten. Han var så orädd, det fanns ingen begränsning för vad han gav sig på. Nu gör vi scenografi, nu gör vi dekor, nu ritar vi kläder, nu gör vi en dramafilm, en medeltidsfilm, en thriller ... Nu ringer Ingmar Bergman – visst kan jag spela i hans film. Nu ringer Astrid Lindgren, jag kan väl spela i hennes film samtidigt.
– Tage Danielsson å sin sida hade en helt annan konsekvens i sin produktion, där humanismen och samhällskritiken är ett mycket tydligare spår. Han hade en förmåga att strukturera sina idéer och förpacka dem. När de sedan kombinerar detta, Hasses rastlöshet och Tages metodik, då blir det ytterligare något.
Håller humorn idag?
– Jag kan inte svara på det, faktiskt. Jag har sedan barnsben ett par 60-talsglasögon i fickan som jag kan sätta på mig när jag vill. Jag har tillskansat mig den referensvärld som de rör sig i. Men när jag nu läser om sådant jag inte läst på 30 år så tycker faktiskt att det är rätt kul. Det är ojämnt och ostrukturerat, men det finns en berättarlusta och påhittslusta som smittar genom decennierna.
Kalle Lind menar att Hasse och Tage har ett felaktigt eftermäle.
– De är missförstådda, både av min generation och av min föräldrageneration. Alla vill få det till att de var så oerhört snälla, medgörliga och folkliga. De trampade ingen på tårna, skrek inga könsord och var aldrig under bältet. Men det var de ju hela tiden! De är de första som säger "pitt" 25 gånger i samma sketch. De var oerhört progressiva, utmanande och subversiva, vill jag hävda. Sedan lyckades de kombinera det med att vara folkliga och ha ett brett tilltal, vilket var unikt.