En och en har vi kunnat uppleva deras konst under många år. Men här är alla samlade med ett urval nya konstverk. Sander gjorde en liknande satsning för några år sedan med familjen Hoffsten. Nu har tiden kommit för konstnärsparet Thomas Edetun och Camilla Lothigius samt hans döttrar Lisa och Julia Edetun.
Visst skulle man kunna tro att de skulle arbeta i en likartad stil? Nej, absolut inte. Det är självständiga konstnärskap vi ser här. Personliga motivkretsar och egensinniga val av språk, färger och metoder präglar utställningen. Det finns inget gemensamt tema, knappt en titel. Och det är bra. Varför krysta fram något ansträngt?
Autentisk och högkvalitativ konst befriad från insmickrande tilltal känns extra angeläget i vårt dystra tidsläge, präglat av våld och ytligheter.
Seriöst utforskande konstnärer bryter inte sällan staven av sådant som de redan kan. Camilla Lothigius, 66, har ofta utvecklat en sällsynt form- och färgsäker förmåga med ett konstruktivt och minimalistiskt formspråk. Sköna kompositioner i balanserat måleri. Jo, en och annan finns med. Men nu överraskar hon med några nyskapande, lite råare skulpturer i grå-vitt papier-maché som modeller. Nästan lite nybrutalism för att vara henne – och det känns befriande skönt och aktiverande för hela rummet.
Som jämförelse kan vi erinra oss hennes vällustiga skulptur ”Cirkelled” med runda former vid Himnaskolan i Linghem. I Norrköping kan vi som exempel njuta av hennes högståtliga och färgglada skulptur ”Bollop” vid Kulturhuset Hallarna. Runda bollar i vertikal triumf!
Ända sedan sina år på Konsthögskolan i Stockholm har Thomas Edetun, 61, varit en tonsäker färgmästare. En av hans lärare jämförde honom med fransmannen Jean-Baptiste Chardin. Som av en händelse verkar det som om Edetun kom ihåg det nu. Flera målningar kan ses som en vinkning till 1700-talsmästarens stilleben.
Men det tidstypiskt sobra och välondulerade hos Chardin har Edetun brutit med genom att stegra färgskalorna i en mycket mer avancerad och yster dans. Och det behärskar han suveränt. Pastelltoner ligger framför och bakom i bildrummet. Oerhört läckert och svårt. I dessa dystra tider blir man extra glad åt denna färgglädje!
Som kontrast kan vi se dottern Lisa Edetun, 35. Det finns bara tre konstverk av henne. Hade varit intressant att få se fler. En svartvit bild i gråskalor som nästan ser ut som en solförmörkelse. Är det jordens undergång? En apokalyptisk bild? Hon är välutbildad på Konstakademien i Trondheim, där hon fortsatt att bo och verka.
En svart liten bronsskulptur har den fräsigt uppstudsiga titeln ”Little killer”. Det ser nästan ut som en sådan där liten bildäckspunkterare som kastas ut på asfalten för att stoppa flyktbilar. Inte att leka med, men effektiv.
Julia Edetun, 33, nu bosatt i Malmö, är representerad med 6 målningar. Samtliga föreställande och berättande med ett lugnt handlag. En fin målning heter ”Vårtecken” med blommor på MC-växellåda.
På en annan ser vi ett porträtt av hennes pojkvän sittande med en HD motorcylinder i knäet. Lite coolt liksom ”Det ska vara Bacho” med skruvmejslar. Gissa om jag gillar detta. Kul och lite oväntat tema. 2016 hade hon en separatutställning i Sander Lab där det fanns skräckromantiska bilder med humor.
Linköpingsfamiljen Edetun genererar sinnesutvidgande tankekänslor till oss som publik och betraktare.