Att bli filmad i sitt hem har varit speciellt. Men Ewa Ärlebrant glömde rätt snabbt att kamerorna var där.
I dokumentären "Vänner sökes" får tittaren följa med tre personer som alla har en längtan efter en större gemenskap. En av de tre är Ewa Ärlebrant, som också skriver krönikor här i Corren. Och det var just en krönika som gjorde att hon ställde upp i tv.
– Jag skrev en krönika om vänskap. Jag hade lite förhoppningar om att någon skulle höra av sig efter att den publicerades. Men det var det ingen som gjorde. Det spädde ytterligare på min känsla av att ingen vill vara med mig. Jag är en mamma, jag är en fru, jag är en farmor, jag är en dotter. Men jag är inte mer, säger Ewa Ärlebrant.
När hon en dag såg att SVT sökte efter personer som kunde prata kring ämnet vänskap så skickade hon in sin krönika. Det var egentligen inte tänkt som en ansökning, men Gustav Ahlgren som gjort dokumentären ringde upp och frågade om de kunde ses och prata lite.
Så blev hon en av de tre som tittarna kommer att få följa i dokumentären. Den släpps på SVT play på söndag och sänds på SVT 1 på tisdag 21.00. Ewa och hennes familj har redan fått se den, och det blev en känslosam stund.
– När jag såg mig själv blev jag inte ledsen, men jag grät. Jag tyckte att det var sorgligt på något sätt. Det var en jättekonstig känsla, men det kändes också okej. Mina två äldsta grabbar och min yngsta dotter var med och tittade och de blev också berörda. Jag har pratat mycket om dokumentären och då säger jag att det handlar om vänskap, men jag tror inte att någon riktigt förstår vad som kommer.
Ewa Ärlebrant: "Jag är en mamma, jag är en fru, jag är en farmor, jag är en dotter. Men jag är inte mer."
Det finns många olika typer av vänskap tycker Ewa, och ordet kan ha olika betydelser från person till person.
– Jag har många kompisar som jag inte nedvärderar på något sätt. Men för mig var det viktigt att få fram att jag saknar en bästa vän. Samtidigt har jag skämts för att jag känner så. För jag har ju en familj bakom mig som älskar mig.
Det har blivit som en dubbel ensamhet. Dels känner Ewa sig ensam för att hon inte har en bästa vän, men sedan har hon också känt sig ensam i sina känslor. Hon tycker att det är viktigt att man vågar prata om det här, och kanske kan dokumentären hjälpa någon som tänkt likadant.
– I och med att jag har haft en skam i det har jag tänkt att det är ingen annan i hela världen som känner så här. Det är mig det är fel på. Jag outar mig själv väldigt mycket. Men jag hoppas att det finns många som tar med sig att om jag känner så här så är det okej för dem att också känna så. Då kanske de tar kontakt med dem de saknar.
Hon berättar att när hon pratat om varför hon ska vara med i dokumentären så är det många som sagt att de känner samma sak. Men det är inget man pratar om annars.
– Om man har en familj, får man då känna så här. Är det rättvist?
I dokumentären vågar Ewa Ärlebrant ta kontakt med en gammal vän som hon glidit ifrån.
Ewa är glad att hon ställde upp i programmet. Det har fått henne att växa och hon känner att hennes del slutar positivt. Utan att avslöja för mycket så kommer man få se i programmet hur hon faktiskt vågar ta upp en gammal kontakt. Men hon är också noga med att påpeka att dokumentären inte ska ses som en kontaktannons.
– Jag vill inte ha 15 nya vänner, utan en vän som är mig nära. Om det här leder till att någon gammal vän från förr hör av sig säger jag ju inte "nej nej nej". Men det är ingen kontaktannons. Det upplever jag inte att det är för någon av oss tre som är med.
Det blir spännande, skrämmande och nervöst när dokumentären släpps tycker Ewa. Och det är en sak hon tänker lite extra på inför premiären.
– Lite oro har jag att någon ska känna som att jag rankar vår kontakt som mindre värd. Men det handlar inte om det. För mig handlar det om vem som ringer till mig när det är något. Jag kan ju ringa till mina syskon och de skulle släppa allt och komma direkt. Men vem ringer till mig.
I dokumentären får tittaren bland annat följa med när Ewa Ärlebrant åker ensam till Ullared.
Att ha en kamera i ansiktet samtidigt som man pratar om känsliga ämnen har varit en ny upplevelse för Ewa. Men tryggheten hon känt med filmaren Gustav har gjort att hon vågat öppna upp sig.
– Jag känner att jag har landat mer i mig själv och jag vågar mer nu. Det är okej om jag frågar någon och den säger nej. Det är inte för att just jag frågar, man kanske bara inte har tid. Nu låter jag jättetuff och katig. Jag blir ju fortfarande nervös om jag skulle ringa till någon. Men jag gör det. Det är skillnaden.