– Det är inte min kultur, men de ville ha med mig, berättar han.
För Euclides Cabrera Rosa, 34 år, kan man alltid anlita om det behövs musik, eller dans, eller både och. Han är med på alla möjliga arrangemang. På Eldfesten ska han prata lite och vara DJ.
– Jag spelar deras musik och mina egna mixar, säger han.
– Det är positivt med kulturer som överlever. Många tappar sin kultur när de flyttar till ett nytt land.
Han har varit med på den persiska Eldfesten tidigare. Till högtidligheterna hör att hoppa över öppen eld.
– De sade "kom igen, Euclides, testa", så jag hoppade också.
Det är så det funkar i Skäggetorp. Kulturer möts. Människor möts.
– Från Skäggetorp kan man se hela världen, säger Euclides Cabrera Rosa, som är en varm ambassadör för sin stadsdel. Han har massor att berätta om den öppna känslan och den goda stämningen mellan invånarna. Och han tycker inte om att Skäggetorp beskrivs som en stadsdel med problem och kriminalitet.
– Det är fel att skriva att det är kaos. Kaos för mig är krig, säger han.
– Min sambo sade det i morse, att om man bara pratar illa om något blir den saken lika dålig som sitt rykte till slut.
Själv säger han sig aldrig ha utsatts för någon rasism eller behandlats illa. Men det beror kanske på hans vana vid människor.
– När man är dansinstruktör lär man sig läsa människor, att förstå vad de känner. Folk som kommer till en danskurs kan vara olika, jag måste möta dem alla. Någon kan vara ledsen, någon kan vara försiktig. Jag måste möta dem på det sätt de behöver, för att få dem att dansa.
Euclides Cabrera Rosa jobbar bland annat som dansinstruktör i skolorna. De närmaste veckorna ska han vara på Skäggetorpsskolan, men han har varit runt på skolor i hela Linköping och lärt barnen dansa. Kontakten med barnen ger honom massor, "jag är som en kändis för dem".
– Och det är de som inte vill dansa jag får bäst kontakt med. Killarna på Ljungsbroskolan som inte ville dansa, de tyckte ändå att jag var cool och ville bli vänner med mig på Facebook.
Dansen var något han började med hemma i Dominikanska Republiken i Västindien. Han jobbade i restaurangen på en stor hotellkedja. När han skulle sköta den stora grillen vid uteserveringen kunde han se underhållarna som uppträdde för gästerna, och där väcktes hans längtan efter att dansa. Han slutade i köket och började praktisera hos dansgruppen.
– De hade en skitgrym koreografi, man jag lyssnade och tittade och när jag gick upp på scenen och dansade sade de "du passar in".
Kärleken förde honom till Sverige 2004. Med sin nuvarande sambo och barnen har han rest tillbaka på besök 2009.
– Min syrra och min brorsa finns kvar där. Att hälsa på var roligt men stressigt. Där kommer en motorcykel i full fart, i gräset kan det finnas saker som inte finns i Sverige, tarantlar och så. Min sambo var jätteorolig för barnen och skrek "neeej, gör inte så" hela tiden.
Han säger att han känner sig trygg i Sverige, att han vet att han har en framtid och möjligheter här. Genom danskurserna har han lärt sig språket.
– Jag kunde ingen svenska när jag började lära ut dans, men barnen rättade mig.
Dansen ger honom jobb, möten med alla sorters människor och genom dansen lärde han känna sin sambo Johanna.
– Jobbar man i kök och kommer hem efter jobbet vill man bara vila eller fika. Men av dansen blir man pigg, jag kommer hem full av energi.