En stolt museichef går vidare

- Även om jag slutar nu så finns det mycket kvar att göra. Museet är på inget sätt i mål, om man ens kan prata om att komma i mål, funderar Maria Jansén.

Beskedet om att Maria blivit utsedd till överintendent och chef för Statens historiska museer av den svenska regeringen kom i mitten av april. Maria själv fick den första förfrågan i december 2011.

En lång vår följde av att väga för- och nackdelar mot varandra. Går det att ta ett jobb i Stockholm och samtidigt bo kvar i Linköping? Eller måste familjen flytta? Hur skulle det i så fall bli för hennes son som måste byta skola?

- Jag är inte en sådan person som brukar grubbla men det var inte ett helt lätt beslut att ta. Jag hade gärna stannat ett eller ett par år till här. Samtidigt kändes det väldigt skönt när väl nyheten kom ut där runt påsk och allting var klart, berättar hon.

Nu blir det dock så att hon och familjen bor kvar i sitt hus i Ekängen och Maria kommer att leva pendlarlivet mellan Östergötland och huvudstaden.

- Det blir väldigt spännande och allt det där med nya utmaningar. Jag känner att jag liksom har mognat i ledarrollen. Det är inte som för sex år sedan när jag klev in här och undrade vad jag egentligen gett mig in på.

Maria tillträdde som museichef 2006 och möttes av en arbetsplats i turbulens. Tidigare styrelse hade avgått, hennes företrädare hade fått sluta och ekonomiskt såg det väldigt mörkt ut.

- Det hade gått så långt att det givit eko i Museisverige. Det saknades ett "normalt" ledarskap skulle man kunna säga.

Hennes vänner och bekanta varnade henne till en början för att ta jobbet och själv gick hon in hårdhudad - för att snart inse att det inte behövdes.

- Det var absolut inget fel på människorna som jobbade här, de var alla lojala och ville museets bästa. Så är det nu också så klart.

Hon pratar om att man måste känna in organisationen, varken förändra allt för snabbt eller låta det gå för långt

- Verksamheten orkar bara pressas till en viss gräns, därefter gör människor inget bra jobb.

2010, efter hårt arbete, hade vinden vänt. En ordentlig basutställning och uppfräschade lokaler hade resulterat i att besökarna började hitta tillbaka. Över 100 000, dubbelt så mycket mot fem år tidigare.

- Samtidigt måste jag påpeka att det ekonomiska läget inte på något vis är bättre i dag. Det ligger på precis samma nivå, skillnaden är bara den att vi har koll och rättat mun efter matsäck. Det är det som jag menar med att museet inte gått i mål än. En stabilare finansiering ligger högt på priolistan.

Nu är det inte framför allt siffror och interna stridigheter som kretsat i hennes huvud under åren. Utställningarna och vad museet vill kommunicera har naturligtvis varit en mittpunkt. Det märks att hon är väldigt stolt när vi rör oss igenom den nyligen invigda utställningen "Vintage. Mode .Minne". En röd matta utgör en catwalk omgiven av kläder från 50-talet och framåt.

- En väldigt bra utställning där vi har frågat invånarna i Östergötland och bett om deras hjälp att skaffa fram kläder. Samskapandet tycker jag är kanonviktigt.

På måndag går ansökningstiden ut för att hitta hennes efterträdare. Själv har hon ingen aning om vem det kan tänkas bli.

- Som avgående chef ska jag hålla mig utanför det där. Men jag drömde faktiskt om det i natt. Jag fick en lång lista på olika kandidater.

Det nya jobbet då? Har hon lika mycket tvivel där?

- Nej absolut inte. Som sagt, 2006 års Maria är inte samma som 2012 års version. Jag har blivit tryggare i ledarrollen än vad jag var då. Jag hade kanske gjort mycket annorlunda då om jag haft den yrkeserfarenhet jag har gjort nu. Eller kanske inte.

Är det någonting du skulle vilja skicka med till din efterträdare?

- Fortsätt jobba innovativt - stick ut hakan. Ta vara på den resurs som medarbetarna här är. Och sluta inte pressa på politikerna om beslut och ekonomi.