En livs levande ljusdrottning

När vi väl ses i hennes ateljéverkstad i en källarlokal i Tornhagen lyser novembersolen oväntat starkt genom fönstret. Ulla Ridderberg ursäktar oordningen, men jag tycker att det kreativa kaoset är trivsamt. På ett av ritborden trängs olika modeller av det som slutligen blev en av installationerna i Vinterljus 2013 – ljuskojan "Capella Lumina" i Lektorshagen. Kojan är döpt efter den nästnäst ljusstarkaste stjärnan på norra stjärnhimlen.

– Jag försöker lära mig nya stjärnor hela tiden. Capella ligger strax till höger om Karlavagnen, förklarar Ulla Ridderberg och berättar att hon fått hjälp av en av sönerna med att installera en stjärn-app i mobilen.

Mycket av vårt samtal kretsar kring ljus och mörker, inte så konstigt kanske när man träffar en ljuskonstnär.

– Det finns så många nyanser i både ljuset och mörkret. I skogen blir det extra tydligt. Mulet eller klart, snö och fullmåne – allt skapar olika upplevelser. Det är en stark inspirationskälla att vandra i Rydskogen. Där riskerar man ju heller inte att gå vilse...

Ulla Ridderberg påpekar också att vi i Sverige har ett alldeles speciellt ljus, det som brukar kallas Nordic light. Det beror dels på att skymning och gryning varar längre här än i stora delar av världen, dels på att bebyggelsen oftast är låg och gör att man nästan överallt kan se mycket av himlen.

– Det tänker vi nog inte så mycket på, men det ger en härlig färgskala.

Kojan i Lektorshagen är en avancerad teknisk konstruktion där Ulla Ridderberg samarbetat med bland andra ljusdesignern David Johansson på Tekniska verken.

– Vi har ofta arbetat tillsammans, med hans hjälp blir mina idéer verklighet.

I mörkret skimrar kojan av olikfärgade ljuskällor. Men när man sitter på halmbalarna därinne ser kan man också se stjärnhimlen ovan trädtopparna.

– Det är lite det jag vill åt. Det finns få platser där man i lugn och ro kan titta på stjärnorna.

I en ljudslinga läser en röst ett stycke ur Michael Endes bok "Momo – eller kampen om tiden". Det berättas om stjärnstunder då allt kan hända, men som ofta går obemärkt förbi.

– Texten passar ju helt perfekt, eller hur, utbrister Ulla Ridderberg och vecklar in sig i ett långt resonemang om tid och tidsuppfattning.

– Visst är det underligt att tid kan upplevas så olika och att man på något märkligt vis alltid får den tid man behöver...

Det märks att Ulla Ridderberg är en reflekterande person. Svaren på mina frågor blir långa och detaljerade, fulla av associationer och tankesprång. Hon resonerar kring allt från prestationsångest och andlighet till Fibonacci och det gyllene snittet. Oavbrutet fängslande, men inte helt lätt att behålla tråden...

Vi stramar upp samtalet lite och ägnar oss åt en kort historik när det gäller hennes ljuskonst i Linköping. Det allra första uppdraget var vattentornet vid millennieskiftet. En omtalad och spektakulär ljud- och ljusinstallation som varade i nio dagar. Därefter gjorde hon en permanent ljussättning av Folke Filbyterstatyn på Stora torget. I Vinterljus, eller Novemberljus som det kallades från början, har Ulla Ridderberg medverkat sedan 2006. De första åren med filmer som projicerades på länsmuseets vägg och senare med anslående vackra ljuskonstverk, bland annat diskokulan under bron över Tinnerbäcksravinen 2008, Rosengången 2009 och "Hamnliv" 2011.

– Det är fantastiskt att få skapa allmänna rum och dela med sig av dem. Jag går ofta och tittar till mina skapelser och det är sorgligt när de försvinner.

Härligt då att man planerar för att ljuskojan i Lektorshagen ska bli permanent. Ett annat bestående verk är ju "In Through Out" i tunneln under Steningeviadukten där Ulla Ridderberg utgått från Fibonaccis talföljd (där nästa tal är summan av de båda föregående).

– Den kommer jag att fortsätta att arbeta med, ljuset ska förändras i takt med årstiderna.

Ulla Ridderberg är uppvuxen i Jämtland och tror att närheten till naturen där kan vara en förklaring till hennes intresse för ljus och rum. Hon berättar också om en tillåtande barndom där hon fick skapa och leka fritt.

– Jag gjorde om två rum i lägenheten till stall med sågspån och käpphästar utan att mina föräldrar hade några invändningar, tvärtom.

Kärleken förde henne så småningom till Linköping. Först arbetade hon som bildlärare, men efter några år fick hon chansen att börja som scenografiassistent.

– Östgötateatern var min fasta punkt fram till 1996. Jag jobbade som scenograf och dekormålare där under tio år, innan jag började skapa rum och ljussättningar utanför teatersalongerna.

Att vara sin egen ger stor frihet men kan också skapa en hel del prestationsångest.

– Men jag har tröttnat på den där ständiga oron och kommit fram till att ångesten är en del av skapandet. Jag försöker åtminstone intala mig det.