Dramatikern Bertolt Brecht (1898-1956) har sagt att teaterns uppgift är att få publiken att tänka, inte att förföra den med känslor.
Scenerna i Linköping bjöd den gångna helgen på två skilda premiärer. Östergötlands museum invigde Sverigepremiären av Carry Me, en internationell utställning om handväskan genom 100 år. Östgötateatern hade premiär på just Brechts ”Den goda människan i Sezuan”, där regissören Sara Giese som nästan uteslutande jobbat med nyskriven dramatik, nu med färgsprakande excellens placerat in en klassiker från 1948 i vår egen tid. En vuxensaga som aktualiserar frågor om godhetens gräns och sårbarheten med att vara hjärtat följsamt.
Kostymdesignen, scenografin och musiken ställer publiken ansikte mot ansikte med vårt samtida mörker i en skräpig och plastig tillvaro där klimatkatastrofer och människors utsatthet inte går att blunda för. Elin Skarin i dubbelrollen Shen Te/kusinen Shui Ta tar andan ur publiken med sin sång, sin kärlek, sin kropp och sina val. En helt makalös prestation i konstens och samhällets tjänst. Bara hennes gestaltande av all tillvarons komplexitet och motsägelsefullhet gör det värt att utsätta sig för ett teaterbesök innan maj.
De två premiärerna skulle egentligen inte ha något mer gemensamt än datumet, om det inte vore för att Östergötlands museum klokt nog förstod att det i Linköping råkar bo en väskdesigner som just nu framgångsrikt tar plats på de stora scenerna i designvärlden. När Susan Szatmáry i höstas fick frågan om att dela sin designresa i en parallell utställning på museet tvekade hon inte. I en sådan resa kan man aldrig utesluta rötter, familj, övertygelser och passion.
Susan kom till Skäggetorp som 13-åring från krigets Bagdad med två systrar, pappa ingenjören och mamma konstnären. Jag mötte Susan när vi båda var högstadieelever på Kungsbergsskolan. Hon gick i förberedelseklassen med andra nyanlända som jag nyfiket närmade mig på alla raster. Vad bar de på för historier? På olika sätt följdes vi åt och jag fascinerades av hennes driv att ”våga konsten”, trots att det inte var ett ”riktigt” yrke som gav mat på bordet. Särskilt inte om man har en familj som brutit upp från elände och ofrivilligt nu måste bygga trygghet på ny mark. Då behöver man välja natur på gymnasiet och förhoppningsvis bli ingenjör eller läkare. Inte skissa på väskor och skor! Men liksom Brecht inte fullföljde sina läkarstudier för att lusten att skriva drog i honom lät inte heller Susan Szatmáry förväntningarna på att bli ingenjör styra.
Att få höra henne samtala med designikonen Marina Kereklidou i Wallenbergssalen och supa in den fina utställningen om vägen som gjort henne till prinsessors självklara val gav snudd på lyckorus. Susan Szatmáryz drivkraft personifierar definitonen på det kanske bortglömda ordet kallelse. Att konsten inte är ett yrke man väljer utan mer ett gensvar, ett kall som ropar, skaver och vill födas och säga något till vår samtid. Likt gamla testamentets profeter, det kunde gå illa för dem både när de talade och när de försökte låta bli. Eller som Susan Szatmáry själv sa, man måste ”älska det man gör och göra det man älskar.”
Att Szatmárys och Brechts vägar korsas i Linköping må vara en tillfällighet i både tid och rum. Men deras samtidiga närvaro blir ändå till en stark påminnelse om konstens omätbara essens. Oavsett det handlar om drama eller design – eller någon annan konstform - så kan inget annat på samma sätt bejaka och bevara människans obändiga drivkraft att söka det som är större och bortom vårt förnuft. Konst, och människor som förkroppsligar och bär fram konsten, hjälper oss att ana att livet är en gåva att ta emot, inte en vinst eller transaktion att jaga. Konstnärer ger sig själva för att vår mänsklighet ska bevara sin värdighet!
Det är så jag vill förstå Brecht när han säger att ”konsten inte är en spegel av verkligheten utan en hammare som ska förändra den”. Konsten har makt att få oss att tänka, ställa frågor och aktivera samhällets förnuft. Så kraftfull är konsten att den inte kan mätas på det sätt som återigen tycks förespråkas i vår tid då även kulturklimatet verkar hotat.
Sussi Yildis Dag är frilansskribent och bosatt i Linköping.