Raina gillar att gå ut och promenerar i ett närliggande skogsområde för inspiration.
Raina Medelius tycker att det är lite pirrigt att vara den som blir intervjuad, istället för att vara intervjuaren som hon så många gånger tidigare varit - och inte minst att bli intervjuad om sin allra första novellsamling.
– Ja, det känns spännande, verkligen. Det är min allra första novell utgiven på ett förlag. Jag har ju fått korrekturläsa den själv, och det är inte så lätt! Man står alldeles för nära sin egen text, men jag fick göra det flera gånger och det var ett intressant sätt att lära sig att se på sitt egna skrivande.
Berätta om din bok!
– Det är en samling noveller. De allra flesta är nyskrivna och två stycken har jag arbetat om, det är "Helmers händer" och "Prinsessan". "Prinsessan" skapade jag faktiskt från ett gammalt manus som jag måste ha skrivit i högstadiet och en annan påbörjad novell. Annars är alltihopa nyskrivet.
"Det blev ett väldigt färgstark och roligt omslag som fick mig att bara känna "Ja!". Det var nån som sa att det ser ut som en sjuksköterskas dagbok, haha, men det är det ju inte." Förklarar Raina.
Du har jobbat som journalist i nästan 40 år, hur var det?
– Jag förstår det knappt själv, allt vad jag har gjort. Men det har varit jätteroligt. Jag kände mig aldrig trött på det, utan det har verkligen varit helt fantastiskt och jag trivs väldigt bra i Östergötland. Jag är ju från Stockholm från början, men här är det lagom för mig. Det är så nära naturen också, och det har varit så kul att kunna åka runt hela länet med jobbet. Sen märkte jag att jag hade blivit trött framåt slutet, och det var så mycket med alla nya system, så mycket runtomkring med alla möjliga kontakter. Sociala medier, det funkar inte för mig. Det var ingen som tvingade mig att arbeta med det, vi hade ju digitala redaktörer som hjälpte mig, men det var inte roligt att inte hänga med i hela konceptet.
Du är kanske mest känd för din radioröst, men nu har du blivit författare också. Hur är det att jobba med pennan i stället för rösten?
– Ja du, jag måste nog säga att jag kanske tänkte mer när jag jobbade. När man skriver skönlitterärt så bara händer saker. Det är helt annorlunda från när man är fokuserad på att man ska träffa folk och har specifika ämnen som man är överens om inför en intervju. Då lyssnar man ju mer och kommer vidare genom det. Båda är ju levande processer, men när man skriver själv är det ju ett annat ärende. Det är såklart enklare att skriva noveller, då bestämmer man ju allting själv. Men jag har alltid älskat att intervjua människor, även när jag var liten så ville jag göra det.
Ditt skönlitterära skrivande fick inte utlopp under tiden du arbetade, varför inte?
– Nej det gick inte att kombinera. Många journalister kan ju det ... Men inte jag. Det är krävande på ett annat sätt att vara reporter. Man måste ju skärpa sig, verkligen. Man kommer hem och är själaglad över allt man har gjort på jobbet, men sen då att sätta sig och skriva och hitta på ... Det funkade inte för mig.
När Raina sätter sig ned för att skriva är det ofta vid köksbord som hon finner sig.
Raina säger att mycket i novellerna är inspirerade av saker som hon har upplevt i sitt liv och i sitt tidigare arbete.
– Jag vet inte om jag ska avslöja några detaljer om det, haha ... Nej men det är ju från livet över huvud taget. Man har ju hört så mycket saker och träffat så många människor. Men ja, det är en verklighetsbakgrund i det allra mesta.
Hur ser din kreativa skrivprocess ut, till skillnad från ditt journalistiska skrivande? Är det befriande att skriva skönlitterärt?
– När man jobbar som journalist har man ju den här faktakollen i bakhuvudet hela tiden. Man fick alltid gå tillbaka och dubbelkolla, liksom stämmer de här siffrorna verkligen nu. Att skriva för radioinslag är väldigt speciellt också, det ska vara kort och tydligt, och man ska kunna läsa det också. Det är lättare att skriva noveller, man får fantisera hur som helst, få in saker mellan raderna. Man behöver inte vara glasklar hela tiden. Som författare gäller det väl att hitta ett mer spännande sätt att skriva, medan som journalist gäller ett mer ansvarsfullt skrivande.
Raina har kommit att älska Östergötland och den östgötska dialekten. Hon berättar att hon brukar lyssna på andra när de pratar och försöka avgöra vart i länet de kommer ifrån.
"Man blir ju så glad så fort någon börjar prata och de har en tjock östgötsk dialekt!" erkänner hon.
Har du någonsin blivit igenkänd för din röst?
– Nja, inte i privatlivet. Det har väl varit mer när jag har ringt till förhoppningsvis blivande intervjupersoner så har de vetat vem jag är.
Kommer det komma några fler böcker?
– Jag kan väl säga att jag har skrivit väldigt mycket, och har mycket som inte är klart än.