När jag ställer mig i folkvimlet framför Garden-scenen i Konsert & Kongress inser jag att första gången jag såg Eldkvarn live var precis här, fast drygt 20 år tidigare. Året var 2003, tror jag, och Eldkvarn spelade på Linköping Jazz & Blues Festival. Jag var 16 år och jag minns att jag då tyckte att Eldkvarn var gubbrockare från förr, hur kunde de locka till sig så mycket publik?
Men Eldkvarn har under hela sin 53-åriga karriär haft en tendens att komma tillbaka efter att ha varit uträknade. Ta till exempel att deras mest spelade låt på Spotify, "Fulla för kärlekens skull", är från 2007 – 36 år efter att Eldkvarn bildades 1971. Att sångaren Plura Jonsson i början av 2010-talet blev folklig med alla sina matlagningsprogram kan också ha bidragit till Eldkvarns status som kultband. Och till slut fick även jag en härlig relation till Eldkvarn och insåg att musiken nog inte var alltigenom gubbig. På något sätt var den tidlös och packad med känslor. Eller så hade jag bara blivit äldre.
Förra året gjorde bandet två konserter i Götaparken i Norrköping. Då var det första gången bandet spelade på åtta år och tanken var att det skulle bli de sista konserterna någonsin. Pluras ryggproblem gjorde att han var tvungen att sitta på en stol och sjunga ett sista farväl till hemstaden. Det var visst lite väl roligt att spela tillsammans igen för nu, ett år senare, så är Eldkvarn tillbaka ute på vägarna med 22 spelningar runt om i Sverige. Turnépremiären skedde i Malmö för några dagar sedan och rubrikerna efteråt handlade mest om att Plura ramlat av stolen.
Men nu är Eldkvarn tillbaka i Linköping. Jag brukar ha lite svårt för Garden som konsertlokal men för Eldkvarn en fredagskväll i juni så funkar den perfekt. Ljuset som kommer in från taket och scenens uppbyggnad gör att det känns som att konserten är utomhus, men med varmare temperatur och tightare ljud. Inför konserten verkar Eldkvarn ha investerat i en ny stol till Plura. Den ser väldigt ergonomisk ut och liknar närmast en så kallad "gamingstol". När Plura äntrar scenen gör han det med hjälp av ledsagning av två assistenter som stöttar upp honom. "Jag är inte full, jag har bara jävligt ont i ryggen" deklamerar Plura när han satte sig på gamingstolen och ett tu tre så är konserten igång.
Första låten, "Jag är bättre än dej", sätter tonen för kvällen. Bandet är tight och bluesigt och Plura, som sitter ner i stolen med solbrillor och en rödvitrutig skjorta som påminner om en italiensk bordsduk, känns som en cool katt när han pratsjunger sig genom låten. Även om kroppen kämpar emot så är rösten fortfarande där.
Publiken, jag skulle gissa på 400-500 personer, verkar älska Eldkvarn i allmänhet och Plura i synnerhet. Låtlistan är precis som man vill ha den med idel hits från hela den långa karriären. Publiken skrålar med i sångerna och ölflaskor höjs mot skyn. Det här är Pluras värld och vi lever i den, åtminstone för en kväll. Och ja, du har gissat rätt, medelåldern är hög. Trots att jag numera är närmare 40 än 30 så känner jag mig som en riktig spoling i sammanhanget. Medelåldern är absolut över 50 år. Kombinationen äldre publik och faktumet att Eldkvarn ofta har haft nostalgiska texter om gamla Norrköping, Broadway, spårvagnar och så vidare skulle ju kunna innebära att man hamnat på en förskönande nostalgifest. Men nej, stämningen är strängt osentimental och låtarna kommer direkt från hjärteroten och fångar fortfarande något verkligt och aktuellt.
Efter 45 minuter blir ryggsmärtan för tuff för Plura och han lämnar scenen för att få massage. Adrian Modiggård, son till Eldkvarn-trummisen Werner Moddigård, får lämna bongotrummorna för att ta över sångmicken på två låtar. Även Pluras bror Carla, som för övrigt känns pigg och ambitiös i sitt gitarrspel, får sjunga en av låtarna som han själv har skrivit. Men det är okej, vi i publiken fattar och förlåter. Det här är premisserna för en Eldkvarn-konsert 2024. Alternativet är ingen Eldkvarn-konsert alls och det vill vi inte. Även om det inte blir samma sak som när Plura sjunger så är publiken peppad och applåderar Adrian Moddigårds sånginsatser på "Jag har gjort det igen".
Massagen är snart över och bandet hoppar på allsångståget direkt med fantastiska "3:ans spårvagn genom ljuva livet". Innan Eldkvarn spelar "Mil efter mil" berättar Plura att han skrivit den låten till en "annan kille som inte hade det så lätt". "Torsten, eller vad fan heter han, Totta Näslund". När han spelade upp låten för första gången hade Totta verkligen gillat den och sagt: "Jävligt bra Jonsson. Har du något knark?". På ett sätt hade jag hoppats på mer sånt mellansnack med tanke på den långa karriären och alla historier som med all säkerhet finns. Tyvärr känns det som att det försvinner med Pluras uppenbara ryggsmärta. Han verkar lägga energin på låtarna i stället.
När det är dags för extranummer låter Plura oss i publiken veta att nu börjar extranumren men att han inte orkar gå in och ut. Den självklara hiten "Kärlekens tunga" och Cornelis-covern "Somliga går i trasiga skor" blir höjdpunkter innan konserten är slut. Publikens applåder skulle nog kunna pågå för alltid men Plura ledsagas ganska snabbt ut av sina assistenter. Kroppen måste få vila.
Hur ska man då summera en sådan här konsert? Trots en ergonomisk stol, massagepaus och att Plura ser ut som en coolare variant av Leif GW Persson så lyckas Eldkvarn hitta den nerv som man gjort sig ett namn på. Men det är med ett visst överseende. Det märks tydligt att Pluras kropp egentligen inte klarar av en turné. Han har ont och ibland känns det som att han själv undrar om kroppen kan fullfölja konserten. Men till syvende och sist tror jag att vi som såg Eldkvarn denna fredagskväll kände att det var en ynnest att få vara med på den här sista resan, med alla dess fel och brister. Eldkvarn har aldrig handlat om det perfekta utan om just att hitta känslan och förmedla den.