Samlingar från flera geografiska områden samsas i Dahlgrenssvitens två inre rum, en trappa upp på museet. De nära 200 föremålen från samlaren Otto Smith (1864–1935) är grunden, till det kommer föremål från Persien, Kina och Japan som skänkts eller donerats av andra samlare.
– Vi ville utöka utställningen, och plockade fram det här ur våra förråd, säger Marietta Douglas som varit projektledare.
Sakerna i den Smithska samlingen har sitt ursprung ungefär 3 000 år före Kristus, fram till 700 år efter Kristus. I stort sett allt kommer från egyptiska gravar.
Här finns både vardagsföremål, smycken, skulpturer och föremål med speciella funktioner i graven. En liten krokodilmumie är bland annat inlånad från Medelhavsmuseet i Stockholm där huvudparten av Otto Smiths samling finns.
– Man mumifierade ofta katter, falkar och krokodiler. Det var heliga djur som fick följa med i gravarna, säger Marietta Douglas.
Det var Smiths svärson som skänkte samlingen till Östergötlands museum 1959. 2004 uppstod en träta när släktingar till Smith plötsligt hörde av sig och ville att föremålen skulle återlämnas. Samlingen visades inte på det sätt som gåvobrevet anger, menade man bland annat. Advokater kallades in från båda sidor, men föremålen blev kvar på museet.
Fem år senare fick kontroversen ny fart när Egyptens ambassadör hörde av sig och ville att sakerna skulle återföras till hemlandet.
Han ifrågasatte om de förts lagligt till Sverige. Riksantikvarieämbetet utredde och kom fram till att allt skett på rätt sätt.
De senaste åren har samlingen varit nerplockad för vård och katalogisering. När man nu ställer ut den på nytt sker det i nya klimatstyrda montrar med okrossbart glas.
Ljuset i det inre, egyptiskt inspirerade rummet är också dämpat.
– Vissa av de här sakerna tål inte så mycket ljus, säger Marietta Douglas.
”Österlandets skatter” blir hennes avskedsutställning. Hon har arbetat på museet sedan 1985, och går i pension vid årsskiftet. Hon har haft olika roller, men i många år varit chef för den publika avdelningen. Turerna kring den Smithska samlingen känner hon väl.
– Det känns bra att nu få ta det här i mål. Vi ska också bjuda hit Otto Smiths släktingar för att titta på utställningen, säger hon.
Hur känns det att sluta?
– Jättekonstigt, men det har ju varit uppsägningar här och jag vill inte bita mig fast. Jag har lite planer på föreläsningar och olika projekt efter att jag slutat.
Så du dyker upp på museet igen?
– Kanske det, vi får se.