Uppväxt i den lilla byn Muggebo, i en dalgång utanför Rimforsa, kom barndomen att omhuldas av en aningslös trygghet för Sievert Sjöberg.
Skogarna som omgav dalgången har varit en konstant inspirationskälla och återkommer som ett symboliskt element i hans litterära verk. Det senaste och möjligtvis sista verket "Nattarkiv" avviker däremot från denna tematik, men upprätthåller en röd tråd som löper genom hela Sieverts författarskap, det sublima och översinnliga.
– Det tar sin form i en förmåga som vissa människor har; de kan känna av företeelser, saker som hör hemma bortom vår verklighet, och som kan både fascinera och oroa oss, säger Sievert.
Ta oss tillbaka, hur kom det sig att du började skriva?
– Jag lämnade min hemort för första gången för att göra lumpen. Därefter flyttade jag upp till Stockholm och påbörjade polisskolan. Sedan flyttade jag till Linköping 1972, där hann jag bara arbeta som polis i sex år innan jag råkade ut för en allvarlig ryggskada, vilket ledde till att jag blev sjukpensionär vid 36 års ålder. Vad som följde var en lång period av mörker och vilsenhet.
Men efter flera år i denna tillvaro kom Sievert att börja umgås med folk i Östergötlands konstsfär och förkovra sig i dess sprudlande kreativitet.
– Jag umgicks med konstkritiker och konstnärer, och blev väldigt intresserad av vad de höll på med och fick lära mig mycket genom att umgås med dem. I och med att jag uppehöll mig de kretsarna fick jag reda på att en konstkritiker skulle sluta på Corren, vilket ledde till att jag fick möjlighet att göra ett arbetsprov. Jag blev godkänd och började frilansa som konstrecensent hos Corren, någonting jag fortsatte att göra i femton år. Totalt skrev jag runt 500-600 recensioner och eftersom det var en frilansanställning så hade jag tid till att börja skriva skönlitterärt; vilket hade legat på is i många år. Under min tid på Corren skrev jag och publicerade två romaner och två novellsamlingar.
Skulle du säga att det var en lycklig tid?
– Ja, absolut. Skrivandet och min familj räddade mig. Jag satsade hårt på mitt författarskap under den tiden och gjorde framsteg trappstegsvis. Det kändes som att det var min grej. Där jag växte upp fanns det dock inte en tanke på att man kunde arbeta med kultur eller litteratur – och jag kan säga dig att om jag under alla år av relativ overksamhet fått ägna dagarna åt att torka av diskbänken och studera tv-tablån, utan att fördjupa mig i någonting meningsfullt, då hade jag inte pratat med dig idag, säger Sievert.
Vad betyder Corren för dig?
– Corren har betytt jättemycket för mig. När jag blev skadad så blev jag också avskuren från det mesta – det sociala livet blev lidande, jag blev nästan helt utanför. Sedan när jag började recensera konst på Corren, då blev ordningen återställd och jag fann mening igen efter så många år av ett stundtals kompakt mörker.
För Sievert Sjöberg är kreativt uttryck otroligt meningsfullt; det hjälpte honom att komma ur en dyster period och nu önskar han att andra också ska upptäcka effekten av att beblanda sig med kultur.
– Religion är en stark rörelse som många söker sig till, men kultur är också en sådan stark strömning som kan skänka människor livsglädje, mening och värdefulla upplevelser. Jag skulle unna andra som är i den situationen jag var i att upptäcka det – för då kan livet bli helt igen. Och de som har hittat det, ja, det är bara att gratulera!
Sievert Sjöberg har haft en berörande livsresa – från barndomen i dalgången, till att finna nytt syre i Östergötlands kultursfär. Han har publicerat tre romaner och två novellsamlingar, vilka skildrar avsiktligt avskilda individer, och deras erfarenheter av naturens kraft och det översinnliga.
Men efter att hans fru gick bort för två år sedan, och hans egen hälsa har börjat svikta, uttrycker han nu att Nattarkiv, som publicerades vid Lucia, kan komma att bli hans sista verk.
– Jag tog hand om henne i ett och ett halvt år, och det tog på krafterna, inte minst fysiskt. Jag kommer nog aldrig hämta mig efter att hon gick bort; så det här lär bli mitt sista verk. Min hälsa kanske blir bättre, men jag tycker att jag har gjort det jag ska – jag är tacksam för att jag kunnat ägna mig åt sådant som förgyllt min tillvaro.